Aftonbladet – 9 mars 1844, sida 3

Ty OC MILL LUL BULOA PET rBE: SM AM radstinget i Tångelanda vistades han ganska träg och njöt bär sina triumfer. Han hade här varit c kort tid skrifvare hos lagman och läft sig attuppfat vittaesmål i protokolerna så, att de precist innefs tade motsatsen af hvad vittnet ville säga, och doc -Jlät som det varit vittnets egna ord. Han var nä! lierad med lagman, som ofta betjente sig af sin h derliga Heljeson då något skulle bedrifvas med bö! Pl derna, i synnerhet vid val till Riksdagsmän. Vid s dana vigtiga tillfällen hade alltid Heljeson fri tillgår till lagmans flaskfoder. Bland Hejesons intimare vänner var socknei adjunkt magister Wenerblad, stor älskare af pana och norsk tobak, var synnerlig amatör af black fär ty han brukade ständigt blacka skor, black råck oc black peruk. Den sednare hade dock genem tide: längd och naturens ordning blifvit stubbsvansig oc stötande i rödt. Spefeglar kallade magistern Jen merdalb; dels-emedan han såg ganska jemmerlig u dels emedan Han en gång slutat sin predikan me det uttryck att bär i socknen går synden så i svär så uscbijanemej -amen. En söndag predikade hs em bimlastegen, somhan sade hade tre steg ell pinnar: tron, hoppet och kärleken, hvadan han i ti afdelnicgar serskilt betraktade trons pinne, hoppe J pinne och kärlekens pinne. Efter någon motgång i pastoralexamen drog s magistern från alla theologiska hårklyfverier och sl -j ett brederligt förbund med Aaskan. Likhet i bil ning -och-smak förenade bönem med Heljeson, oc de vandrade ofta under förtroliga samtal till mc Lischen i. Alnäs, der bränvinsflaskan ständigt stod p bordet, men som gumman kände sitt folk, medlad hom med den dyrbara varan så att magistern en gån yttrade:-det är en underlig flaska mor Lischen ha aldrig är hon full och aldrig är hon tomp. Under tiogsterminerna i Tångelanda var! en enl som höll spisning för lagman, skrifvaren och rätts kande, allmänt benämd Tinghållerskan. Hon v barsk och hade genom krögeri samlat en viss förm I geohet. Hos henne: hade så väl länsman Höeljeson so magister Wenerblad mången gång blifvit heder undfägrade och äfren stannat i en ej obetydlig skul enligt -räkniog förd med krita på skåpdörrns inre sid I förargelsen öfver det ständiga kräfvandet hade e dag Heljeson sammanfattat ett litet poetiskt opus or tingbållerskan, hvar ibland annat förekom följande trä fande-strofer : Det minsta hon läste, Det mästa bon fräste, Rätt sällan hon log, Beständigt hon svor, När någon bortior, Som inte förärt, Hvad han förtärt 0. s. V. Tinghållerskan föll i raseri — och -värnerna i fö: tvifian. Ingen dreppa vankades mer på kredit, oc med kontanter hafver sig icke så lätt. Nu uppste en ljus id i magisterns hufvud — den förde kärle — och ingenting mindre än att försona saken medels frieri. Vännerna reste till Uddevalla att köpa förlo! ningsring, men hade den olyckan vid hemresan p sista gästgifvaregården få en så stark sugning i mage att de— — söpo upp. förlofningsringen. ER r.— — Såsom prof på huru mycket man i Ryss land sträfvar efter real enhet emellan Kyrka oc Stat, anföres i en Preussisk tidning följande utdraj ur den på Kejserlig befaHning utgifna katkesen fö Romersk-Katolska skolorna i Ryssland. — Fråga Huru måste den lydnad vara beskaffad; som vi är skyldige Kejsaren? Svar: Den måste vara en full komligt eftergifvande (passif) och i alla hänseende gränslös. — Detta förklaras vidare så, att man må ste, af lydnad för Hans Kejserliga Majestäts vilja, upp. offrå sig, där han så önskar. Otrohet och brist på vördnad met: Kejsaren är den vederstyggligaste blanc alla laster. Såsom öfvernaturliga grunder för den na vördnadspligt anföres, att Kejsaren är Guds Vicarius och Minister, som utför hans bud och befallningar. Ohörsamhet emot Kejsaren är alltså helt och hållet detsamma som ohörsamhet emot Gud, hvilken varder bestraffande denna olydnad hela evigheten igenom. . Kristus sjelf, hvilken lefvat och dödt såsom Romerske Kejsarens undersåte, har vördnådsfullt underkastat sig den dom, som fällde honom till döden; efter hans och Apostlarnes föredöme bör man veta att lida och tiga. : — EN IrränDsk Burt. I grannskapet af Dublin herrskar det bruket, att folket hemtar sina skodon från hafvudstaden. Till detta ändamål hafva de en läst, och då någon al deras bekanta går till staden, åta de denne medtaga lästen, efter hvilken han se. lermera med fullkomlig säkerhet kan köpa skor och töflor. Dylika uppdrag erhöll också en dräng hos Nn godsegare, då han af sin herre skickades med bud ill Dublin. Du skall också köpa dig ett par stöflor ör egen räkning, Patrik, sade husbonden, ty jag vara får skämmas för dig i dina gamlia. Drängen egal sig åstad, och då han återkom hade han punktgt uträttat alla uppdragen, utom befallningen att öpa stöflor åt sig sjelf. Hvarför gjorde: du inte etta, då jag uttryckligen befallde det? frågade hans erre. Ack, nådig herre, svarade drängen, tag te illa, men jag hade glömt att medtaga min läst. fannen hade alldeles förgätit att hans fot i detta afende kunde göra honom samma tjenst som lästen. — EN RÖFVAREHISTORIA FRÅN INNEVARANDE ÅR. ågra kretsar af Böhmen hafva på sednare tid varit t rårt oroade af röfvare, som skulle väcka förtjusning sa hvilken röfvareroman som helst. Den mest bekante dessa landsvägshjeltar är den-så kallade Slipar Hy1. Han var till en början slipare vid ett glasbruk, ch kom derefter i tjenst vid Buidweiserjernbanan. är begick han några stölder; dem en ban-vaktare gaf, hvarför han blef skiljd från sin tjenst. För t hämnas på sin angifvare sköt han honom genom astret på hans vakthus. Nu satte jernvägsdirektioNn ett pris af 50 dukater på hans hufvud, hvilken gärd likväl ej skrämde Slipar Hysel, som till och ed uppdrog en-postiljon att säga förpaktaren af innsterna på jernvägen, att hans lefnadsljus. snart alle blifva utblåst, utan någon premie. Genom sina pr Idsgerningar injagade han sådan skräck hos bönne, att de trodde, att bvarje hus eller by, der han öfve fångad, skulle blifva i:grund förstördt. Men Be t höva nriset lockade, det oaktadt, några soldater till —— t al r—