Aftonbladet – 9 mars 1844, sida 1

rör en qvinnas hjerta, som: denna bekännelse a en man: — Hvarföre har du velat? frågade hon honom — Jo, Emma, jag är ärelysten: jag sökte lyc kan annorstädes än der hon fiones hos dig; — jag trodde, : att en förbindelse med dig skulle af. bryta min bana; jag ville. bli ärad, bli stor — och: Emma — — Det är ju fan. med de Ryssarney yttrade majoren och slog i detsamma Gustaf på axeln. — Har bror läst tidningarna? — Nu är der spekta: kel derinne igeny fastän man ingenting får veta men upprör är det; Vore, jag. så sannt kung i Sve rige, som jag heter Anders Olof Weller, så skul le, jag säga till mina blå gossar: Pojkar, på axe gevär, march in i Ryssland och klå upp det ka naljebyket och: tag igen Finland!!— Nå, bror hvad säger bror om den saken? Så skiljdes Gustaf och Emma, och de fingo e tillfälle att tala med bvarandra hela den qvällen Majoren var outtömlig på: politik, och för öf rigt tanter och små knubbiga mamseller utan al ända, hvilka hängde efter Emma, deras söta, go da Emma, som kardborrar. Gamla kaptenskan Gillersvärd satt stel som er vaxbild, uppradad bredvid de andra: gamla fruar. na; men hennes ögon voro allestädes närvarande der hennes son gick och stod. Hon var nu en kefru på Gillerboda; sedan kaptenen afsomnat oci hon på grund af inbördes. testamente; som vi dödsfaftet var 20 år gammalt,: satt qvar i orub badt be HKaptenskan var. känd, som en slipa fru, klokt beräknande och klokt styrande och stäl lande. . Ingenting undföll hennes små svarta ögon som plirade fram ur det: mogna, något skarp