Aftonbladet – 9 mars 1844, sida 1

med hvita mustacher och 6 tums röd krage, förut var den förnämste. — Det var längesedan jag såg: dig, hviskade Emma och kastade en småleende blick, full af förebråelse, på Gustaf Gillersvärd. — Har du glömt alla dina gamla vänner? — Nej; långt derifrån! sade Gustaf — min lillå Emma. — Du har således ej glömt mig? frågade: fliekany och var åter glädjen sjelf; — Guds ske -lof för det! Vet du, fortfor hon, jag började tvifla på att du höll af mig, då du, icke en gång lät höra af dig; men, Gud ske lof! du båller ännu af din Emma, likasom då du var student; då var du alltid här, du trifdes väl här; du höll så mycket af mig och jag af dig. — Gud ske lof, att det är så ännu. ; Gustaf stod nu framför sin första ungdomskärlek och blygdes litet grann för sin glömska; den hade ej varit så sann, söm han trodde; ty i en hast upprullade minnet sina taflor: ena halfdörren på hans hjerta öppnade sig, liksom flyglarne på en gammaltysk altartafla, och se derinne stod Emmas bild öfverallt, än som engel, än som helgon, än som Guds moder — allt samma flicka, som nu stod framför honom och gladde sig åt, latt han icke glömt henne. Gustaf fattade sin ungdomsväns hand, han tryckte den sekta. — Emma, sade han vekt, kan du förlåta mig, kan du hålla af mig som förr? vet du; Emma, jag har velat glömma dig; — men jag har ej kunnat, — tror du det? i lickan smålog och en himmel låg i detta leende. — Han hade velat glömma henne; men ej kunnät; — det finnes intet ord, som så djupt