———E— alltid sedan, glad och oförarglig, utan smärta och utan bitterhet, med mycket hopp och ingen afund. Den andre satt och lutade öfver en bok och tycktes läsa, fastän han ganska säkert ej gjorde det.Han var också en lång yngling, men ej af detta öppna, lefnadsfriska utseende, som stämplade Ekner till hvad han var. Ynglingens mörkbruna öga, det satiriska uttrycket af hans leende, hans sätt att Vara; som var ett mellanting mellan glädje och beräkning, allt visade, att han blott till bälften kände sig Ung, lefnadsfrisk och säker. Det var unga Gillersvärd; en son till en gammal kapten af detta namn, som jag någongång träffat. Den tredje låg baklutad på en stol; och tycktes njuta af musiken mera än . Gillersvärd; det var Lindlöf, en god gosse, bvars ljusa lockar ännu fladdrade sjelfsvåldiga kring håns bleka, själfulla ansigte — Nu skall jag sjunga din vårsång, sade Ekner och anslog några accorder, det är en visa, som vi ofta sjunga och som är författad af Lindlöf der, han är studenternas poet. Och nu sjöng hån en liten vacker stump om zrönt och skönt om himmel och ,stjernors hvimmel, med ett ord, en stump af dessa grönssker, som nybegynnande poeter merendels först servera. Dock, hvarföre ahmärka, att våren ger OSS grönkål och först hösten mogna frukter? Smakör den förra sämre för det att den är en simpel anrättning och anspråkslös? Jag blef snart bror och bekant,, som det heter, med mina tre grannar. Den flitigaste var Lindlöf, ban läste dag och natt, tog examen efter examen med heder, skref då och då små poesier för att bvila sig och, var professorernas så väl som studenternes älskling, Giilersvärd deremot läste nästan endast kollegier. Han studerade egentligen icke för att lära sig något, utan för att finna genvägar att sluta sin kurs, Han gnagde som råttan på ett hål, som skulle skaffa honom l