Aftonbladet – 8 mars 1844, sida 1

len vackra Julia — om jag ej varit kär öfver ironen — med ett ord, om jag ej hade varit len jag var, hade allt gått bra; men att ej få se Julia och läsa välvilja i hennes ögon, utan i stälet få läsa alla verldens grammatikor utan att förstå en enda — det var bra hårdt. i Jag hade sutit en lång stund, åtminstone föreöll den mig så, då jag plötsligt blef väckt ur nina penseer af en guitarr, som klingade i rummet bredvid, och en manlig, mjuk och skön röst jöng ett af mina favoritstycken. Jag lyssnade ;ch mina sorgliga tankar började fly — slutligen teg jag opp och gick helt dristigt in till min ;ranne. . Der inne såg trefligare ut, två ljus brunno på bordet och i rummet fann jag tre ynglingar. Jag nade ej förut sett dem; men bekantskapen mellan studenter är snart gjord, och sedan jag gjort en iten exposå af min belägenhet och lagt synnerig vigt på att jag ej hade någon ved och att det var temligen råkallt, knackade den muciserande rerrp, som var värd på stället, med klacken i solfvet och gaf pigan, som kom, ordres atti hans vedkontor ta bränne och elda i mitt rum. Den mueiserande herrn hette Ekner; det var en lång kraftfull figur med blå ögon och röda kinder och ett visst drag af barnslig glädje, som log från hvarje anletsdrag. När han satt der med sin guitarr vårdslöst kastad på knät och sjöng sina sånger, skulle man ansett honom för en trubadur, som sJOng iniör de sköna fröknarna vid ett hof i medeltiden, om han ej för tillfället varit klädd endast i skjortärmarne och med öpen väst och bar bals. Han föreföll mig genast som ett fullväxt barn och han förblef det också