Aftonbladet – 8 mars 1844, sida 1

nin studenttid; men jag följer också gerna mina minnen derifrån ut i den yttre verlden, jag tiller gerna hvad det blef af mina vänner, äfven edan de och jag upphörde att vara kamrater. Vi hafva alla gått skilda vägar, hvilken af oss som gått den bästa, veta vi ej ännu, och få kanske aldrig veta det. Några hvardagshistorier — se der allt som är frukten af mina forskningar — desse hafva ej varit djupa, icke skärpta af någon klarare blick än andras; men de äro dock spegelbilder, trogna i den mån det glas, mot hvilket de speglat sig, varit fritt från ojemnbeter och blåsor — man får ej fordra mera af en panegyrist. Det var en ruskig höstafton jag inryckte i mitt nya logis vid Mårtensgatan i Lund; det var en mörk trappa, en mörk förstuga och en ännu mörkare så kallad Svale jag hade att passera — och jag passerade förbi tre dörrar — den fjerde var min. Jag fann mitt ium otrefligt, der var kallt och de få möblerne bade en så mörk, så melankolisk fysionomi, att de liksom tycktes deltaga i mina egna bekymmer — vänner som deltaga utan att säga ett enda ord till tröst, utan stå der omkring oss och se ömkliga ut, äro odrägliga; mina möbler voro just ett sådant sällskap. Bokbyllan hade ett något muntrare. utseende, så tom hon var, ty min företrädare i rummet hade, troligen af någon estetisk känsla för yttre skönhet, öfverklistrat henne med gråblått papper och på gaflen prydt henne med ett par tobaksstämplar och ett portbätt af Napoleon till bäst; detta hade skett då byllan befanns ny; men hon hade sedan blifvit mera torr, och här och der smålog en spricka emot mig och en af dem bade klyft, så väl Napoleon, som Carlshamns Röda tupp,