Aftonbladet – 7 mars 1844, sida 2

och sägen: Han var min sista tanke, som tillhörde jorden.n Med ädelhet och lätthet gick hon nu fram mot konungen, men stadnade på vördnadsfullt afstånd från honom: Min kongliga farbrorp, började -hon, ,vredgas ej på mig, att jag bär kronan, jag är ju blott som dödsoffer smyckad dermed. Vredgas ej heller på mitt sköna hem, förhärja det ej i din vrede och förlåt dem, som gripit till vapen för mig. De skola framgent vara dig så trogna, som de voro trogna mina fäder. Och jag vill önska dig en lång lycklig regering, förakta icke den döendes önskan, i döden är sanningl, Konungen blickade dystert och teg. Blanka skakade vemodigt sitt hufvud och vände sig till Edmund. — Junker von Hohenborst!, sade hon. Ni har beröfvat mig allt, som härnere gaf mig lycka och glädje. Jag vet, ni har deltagande för mig. Hvad ni gjort mig ondt, vedergäll det de mina i godo. ÖO, undvik icke mina blickar, låt mig i edra ögon läsa bekräftelsen På mina böner. Jag går dit, der intet lidande är, jag önskade taga den lugnande vissbeten med mig, att ej heller de mina skola lida för mig. Då höjde Edmund sitt hufvud, blickade på henne med trogna, fuktade ögon och lade bedyrande handen på hjertat. Gud välsigne er!, ropade Blankå högt och med tårar, derefter vände hon sig snyftande och dröjande till biskopen. Herr biskop! Jag vågar ej tala med er om mig. ni kallar mig en döden värd kätterska. Men fö mina fäders skrifter talar. jag. De äro månget fromt menniskolifs innehåll, de nämna så månge hemligt medel för kroppsliga plågors lindrande