Aftonbladet – 7 mars 1844, sida 1

Snärt genljudade trakten af valdhornens klang, af. de sköna jägarinnornas jubel, af de lysande ryttarnes jagtrop och falkonerarens hvisslingar och . struptoner. Hägrarne i träsken lärde för första gången känna grymma och välöfvade fiender, som skördade talrika offers Munkarne sjöngo ett de profundis och med rysning och hemskhet beträdde den lysande för. samlingen det mörka kapellet. Deras ögon voro innu bländade af den festliga vaxljusglansen, i öronen ljöd ännu den bullrande dansmusiken, en skärande motsats till andaktens toner. Stenbilderna voro alla smyckade med rika löf. kransar; tunga löfguirlander omgåfvo marmorvårdarna. Nischerna voro sirade med de rikaste och grönaste qvistar, som man kunnat finna, och ett marmorhufvud, en hvit arm, en hand, tittade spöklikt. fram deremellan. — Den jettelika fadlerns knotiga hufvud grinade likaledes under en jock murgrönskrona, och hans upphöjda lia var, ikasom ett segrande vapen, omlindadt med späda Nurgrönsrankor. Den tysta frökens alabastersten bar ännu sin slädsel af myrten, rosmarin och astrar, och straxt oredvid, under fadderns Jettebild, satt eremiten rån helgonberget, stödjande armen mot biktstoens karmar, och det gråtande anletet hetäckt. Altarfönstret med kristusbilden lyste icke som vanligt, ty en sidodörr var öppnad, som ledde at till borgträdgården, och i morgongryningens sken såg man bödlarne stå, bidande sitt offer. Sången upphörde och en högtidlig tystnad inrädde; endast de dyrbara drägterna rasslade i de lånande hvalfven, :