Aftonbladet – 6 mars 1844, sida 3

derlåtit uppfylla viftnets uppmaning, !men fullgjort den kallt och liknöjdt, då hon andra gången derom tillsodes; att vittnet sedermera med högst korta mellansturider uppebållit sig hos Cajsa, för att lemna hepne och barnet vödig vård; att vittnet derunder förnummit, det Cojsa för sitt barn varit liknöjd; att då vittnet sistlidpe pingstdag om morgönhen efter em stunds hemmavaro återkom till Cajsa, vittnet vid inträdet i rummet funnit henne liggande i sängen; att hon af vittnets ankomst synts brydd och hastat att dölja något under hufvudgärden; att vittnet dagen förut funnit barnet vara plågadt af kräkningar; att dessa likväl under natten upphört; att efter vittnets ankomst piogstdagen kräkningarne börjat och ej upphört förr är med barnets död kl, 5 e. m.; att Cajsa Petersdotter härunder väl en gång, på uppmaning af de närvarande, sökt gifva barnet bröstet, men att barnet varit för svagt att deraf kunna sig begagna, hvarföre vittnet ihällt detsamma litet mjölk. MVittnet intygade derjemte, att en timme förrän Cajsas första barn afled, hade vittnet lindat detsamrba; att det ej värit besväradt af kräkningar, men vårit mycket svagt, och sannolikt deraf Gött. G I anledning af detta vittnesmål förklarade Cajsa, att hvad hon under hufvudgärdenh dolt, skall varit hvetebröd, samt att giftet gifvits barnet under Lisa Abrahamsdotters: frånvaro den omvittnade morgonen. Häradsrätten dömde Cajsa Petersdotter att halshuggas, Götha hofrätt har fastställt bäradsrättens utslag, och målet är nu Kongl, Maj:ts pröfning underställdt, EL —LVLL OVANLIG MORALISK FÖRHÄRDELSE. I Kongl. Götha hofrätt har nyligen förevarit ett från Aspelands häradsrätt i Calmar län understäldt brottmål af följande beskaffenhet, enligt Jönköpingsbladets berättelse: Natten till den 45 Augusti sistlidet år väcktes bonden Jonas Jonsson i Entsebo och hans hustru Lisa Stefansdotter af ett häftigt buller i det intill deras boningsstuga belägna kök. För att efterse hvad som var å färde, uppstod hustrun och öppnade köksdörren, men drog sig genast förskräckt tillbaka, under utrop: tjufvar äro i vårt hus! hvarpå två karlar inrusade i stugan och, väpnade med knifvar, anföllo Jonas och hans hustru. Våldsverkarne hade pu likväl fått att göra med en man, som ej var så lätt att skrämma. Utan att ett ögonblick förlora fattningen, skyndar Jonas ut i förstugan, fattar der en dugtig stör och gifver sig, sålunda väpnad, belt frimodigt i fejd först med den ene af bofvarne, hvilken det väl lyckas att tillfoga Jonas ett temligen djupt knifstyng i lifvet, men också i detsamma dignar till golfvet under de väldiga slag, Jonas låtit hagla på hans bjessa. Då den andre af de våldgästande, som under tiden illa sargat Lisa i ansigtet, såg sin stallbroder bita i gräset, ansåg ban rådligast att öfvergifva hela anfallsplanen och begaf sig utan vidare omständigheter på flykten. Men Jonas lät sig icke härmed nöja, utan eftersatte flyktingen och sträckte äfven denne till marken, måed ett kraftigt slag i hufvudet. Brottslingarne, hvilka snart återvunno sansnitigen efter den föga varsamma behandling, dem veder:ärits, blefvo af Jonas Jonsson, med tillkallade grannars biträde, genast häktade och befunnos vara två tjuguåriga ynglingar, Gustaf Anton Eriksson från Tjureda och Carl Fredrik Hesslund från Carlstorps socken, begge försvarslösa och misstänkta för en mängd i orten begångna tjufnader, samt den: sednare tillföreve straffad för inbrottsstöld. De erkände sig hafva, i afsigt att stjäla, brutit sig in i köket vid Entsebo. Under det blodiga uppträdet i stugan hade våldsverkarne ropat på hjelp af en för delaktighet i bröttet sedermåra tilltalad person, vid namn Johan Fredrik Halt; men då denne ej afhördes, hade de med högljudda böner om bistånd vändt sig till ingen mindre personlighet än — Hin Onde. Då nu, efter bäktandet, en noggrann undersökning med brottslingarne anställdes, befanns i den enes ficka en skrift, hvarigenom begge ingått ett slags förbund med bemälde Notabilitet eller, såsom dat i bäradsrättens protokoll heter, förskrifvit sig till Satan. Hesslund är nu, för omförmälda illbragd. jemte åtskilliga tjufnadsbrott, om hvilka han ansetts: förvunnen, dömd att straffas: med. fyratio par spö, uppenbar kyrkoplikt och lifstids fästning; men Gustaf Anton Eriksson, hvilken, innan. Hofrättens utslag meddelädes, rymde ur länshäktet i Calmar, der han bålits i förvar, har, åter ertappad och gripen, blifvit tilltalad vid Handbörds häradsrätt, för stöld, som han tros hafva föröfvat under vistandet på fri fot efter rymningen; och härom lärer ransakningen ännu ej våra slutad. Denna företeelse af råhet och ondska i en hemsk förening hos tvenne unga personer skulle, ehuru alltid. bedröflig, dock vara af mindre betydenhet, om den framstode blott såsom en i våra dagar sällspord tilldragelse, ett enstaka minnesmärke af en förgången forntids barbari och mörker; men den kan, ty värr, icke så betraktas. Den utgör fast hellre ett exempel bland otaliga på det djupa moraliska förderf, som så allmänt är rådande hos de olyckliga, hvilka, under benämningen lösdrifvare eller försvarslöse, i saknad lika mycket af håg som af tillfälle att på ärligt sätt försörja sig, hoptals kringströfva landet och hemsöka dess befolkning med brott och nidingsdåd. Om det ock sällan inträffar, att dessa i så hög grad, som den nu omförmälda gerningen äro utmärkta af vildt trots mot gudomlig och mensklig lag, bevittna de dock, sådane de vanligen förekomma, mer än tillräckligt befogenheten af den allmänt sporda klagan öfver det illtagande Jösdrifveriet såsom ett samhällsondt af den nest vådliga beskaffenhet. Att utreda dess egentliga irsprung och uppfinna säkra medel för dess afhjelande, tillhörer statsmannavisheten och den djupare orskningen ; och frågan härom står i nära samband red dem om näringslagstiftningy folkundervisning och ndra föremål för den stora kamp, som går igenom idehyarfvet — kampen emellan frihet och döspotism, ivilisation och råhet, sann kristendom och hierarkiskt rörker.