Aftonbladet – 5 mars 1844, sida 3

ner i djupet. Till vapenl ropade vakterna. E vildt jubel svarade: Lefve klon! klon och Ho henohorst! Med draget svärd störtade Udo ut för trappan, gångarne stodo redan fulla af frem mande krigare, och allt flera och flera störtad ur Edmunds öppnade rum. Han sjelf, belt oc hållet beväpnad, ropade till vakterna: Gifven er eller låter jag hugga er i styckenl Udo stod på sista steget af trappan. Han svin gade sitt svärd och ropade: Den som tapperä han dör för Blanka!l Då kände han sitt svär hållet tilibaka. Han såg sig om. Blanka stoc några trappsteg högre oeh hade fattat hans svärd vid spetsen. Hennes klara röst hördes genom vapenbraket och krigsropen: Jag håller ditt svärd vid eggen, Udo. Om du icke vill såra mig, så gif det åt mig. Udo skar tänderna, gret raseriets tårar, men han hörsammade. Hon tog svärdet i fästet, gick ner uti gången genom de fremmande krigarnes leder och närmade sig borgporten, i hvilken Udos manskap var tillbekaträngdt och befallte dem: Läggen ner edra vapen. Intet blod skall flyta för mig. Sträcken vapen, befaller jag., . Dröjande hörsammade krigarne, den ena följande den andras exempel. Allt blef åter tyst, endast sakta knarrade ännu rustningarne och de blanka svärden. Hona gick tillbaka uppför trappan och sade till Udo: Jag har afväpnat dig, du skulle icke uppoffra dig, tro mig; för dig blomstrar en annan lycka., Annu alltid med svärdet i hand sväfvade hon uppför trappan, gick tillbaka i riddarsalen, der såg hon sig. följd af junker von Hohenhorst i full rustning och med draget svärd. . Hon blef stående midt i salen, vände sig stolt mot sin förföljare, sänkte svärdspetsen mot golfvet och stödde sig mot fåstet. Hvad skall mitt öde blifva?, frågade hon. Hal, ropade junkern, som en vredgad cherub står du der med dina långa lockar och det blix