Aftonbladet – 5 mars 1844, sida 3

IDu känner intet om rättigheter och:statsangeläIgenheter, du vet icke sjelf, huru farlig du är, huru väl det är, att göra dig till intet, buru illa I det vore, att skona dig. . Mina fåders borg -och alla länderier äro min obestridda arfvedel,, afbröt honom Blanka. Alla andra rättigheter vill jag afstå— Huru kan jag vara så. förderflig, underrätta mig om-det.n vÄr du sinnad att dö som jungfru? frågade Edmund hastigt. Ar. Udo dig likgiltig? Alt bvad han gjort för dig och hans ridderlighet, som ban så lysande till din ära utvecklat, har det burit bonom endast stolt, nedlåtande tacksamhet? — Kan du säga nej? Hvarom icke, så anklaga dig sjelf för hans sskull. Du är skyldig-chonom kärlek. Och intet fördrag låter sluta sig med dig, så vida du är sinnad att förmäla dig. Är också du trogen och redlig, dina efterkommande skola icke vara det. . Ett. sådant fördrag: blifver. aldrig hållet. Detta lärer mitt eget: hus historia och kedjans och klons blodiga bundraåriga fejder. Han tystnade och vågade nu först slå upp sina blickar och se på henne. Hon hade: sänkt sitt sköna hufvud och dragit de gyldene lockarna fram för ansigtet, hvilket hon med knutna händer betäckte, Du irrar dig, Blanka fortfor Edmund rörd, Om du håller mig för din fiende. Jag sörjer blott för mitt rike, ty jag skall blifva konung. — Stod det i min förmåga, skulle det värsta hafva händt dig i dag. Dö skall du ej. Blott din frihet beröfvar jag dig. Du är klok och god, du skall inse och gilla mitt skonsamma förfarande. Jag vet, att jag icke skall hafva något att frukta af dig. Välj dig ett kloster. Hvarom icke, ett af mina slott till din vistelseort. Hvad dem beträffar, som tagit ditt parti, lofvar jag dig att uppbjuda all. min makt och mitt inflytande för deras väl. Han kunde ej tala vidare, han såg Blankas tårar tränga ut genom lockarna och de späda finorarna. — Hastigt, utan att yttra ett ljud; störtade han ur salen. (Forts följer: a