Aftonbladet – 4 mars 1844, sida 2

—rQO —— MMMM MMMM NNE Jag är det,, sade Hohenhorst, och vill äfven wu för min del bekänna, hvad som ej heller var å illa menadt.n Han tillstod för konungen, att hen verkligen ört Udo von Uchtenbayn den ifrågavarande nat:en ur staden och hvad denne hade anförtrott i0onom, rörande Blanka von Todtensteins flykt. I sanning, fortfor han, xmed Uchtenhayn är det cke att skämta. Han kunde skicka en cirkulärskrifvelse till hela adeln, såsom svar på herdaorefvet, och bifoga dertill vissa urkunder i afskrift. Han är karl dertill. Till ett bevis, huru mycket farligare denna affär är, än ni någonsin örmodat, vill jag visa er ännu ett bref.n Han öfverlemnade Udos skrifvelse, som konunsen läste, hvarefter denne ogillande sade: Så djupt bar ni dock sålunda inlåtit er med honom? En sådan bundsförvandt kan jag hvarje ögonblick göra till intet. Bättre, att jag håller med honom, än att ham vände sig till andra. Lätt hade ni dock kunnat mena något ondt. Med tiden kan af hvarje missämja något ondt uppstå. Äfven ett testamente låter ändra sig. Nu äro vi ense. Vi förlofva våra barn. . Och ni skaffar mig Todtenstem och häxan.n Sedan grefve Eberhard hade afträdt, lät konungen kalla den; tjocka vännen, med hvilken han hade ett långt samtal. ;Huru var Isalda i dag?, frågade grefve Eberhard efter några dagars förlopp sin son, Junker Edmund. ,Hvilket välde qvinnorna dock hafva öfver ossl sade Edmund. Och hade iag valet emellan alla qvinnor i verlden och en hvar af dem medförde mig en krona, valde jag blott Isalda.n ,Det är mig kärt! svarade greive Eberhard. Du menar således dock nu ärligt med konungen ? frågade Edmund. Det skulle blifva mig svårt att bedraga Isalda..—.. ,Har då min endåjåson ännu icke nyckeln till mitt tänkesätt? .Klokhet måste. vara högst sällnå