Aftonbladet – 2 mars 1844, sida 3

de åstad, likasom till ett anfall på fiender. Stående i stigbyglarna, uppmuntrande hästarne med röst och sporrar, höllo ryttarne omvexlande ögonen fästade på sina medtäflare och målet. Priserne delades emellan de infödde och europeerne. Derefter begaf man sig till den plats, som var utsedd för de öfriga förlustelserna. .Plötsligen framträdde tvenne gamla Schauscher bos paschan för prinsen och började en långsam högtidlig sång. Ingen hade beställt dem; men för första gången efter turkiska maktens störtande sågo de en suverän i all sin ståt, och de ansågo sig derföre böra bidraga att göra festen fullkomlig. Det var en vexelsång af ungefär följande innehåll: Hell eder! Allahs barmhertignet och välsignelse öfver sultan och sultans son; måtte Gud förlänga hans dagar och utveckla hans fanor till seger! Folket utbröt i ett glädjerop, det äterfann sina fordna herrskares glans; deras glödande fantasi, bänryckt af ögonblickets jubel, förlät fransmännen för ett ögonblick deras seger och försatte dem i tankarne tillbaka i de gamla tiderna. För prinsen och bans svit voro tre tält uppslagna.; eleganta damer fattades icke heller, de intogo en dubbel rad stolar. I största tältet serverades en rik frukost, Framför tälten var inbemska skarpskyttebataljonen uppställd i slagtordning. Lekarne började nu. Två kraftfulla kämpar, klädda i skinnbyxor, framträdde på arenan. Sedan de efter bruket helsat åskådarne och hvarandra, stodo de stilla, med ansigtena vända mot solen, sträckta ben och högra handen bakom hufvudet. Oldtmästaren för brottarne framträdde nu; han hade ett litet vattenkrus i handen för att, i händelse af behof, bispringa kämparne; han läste en kort bön och gaf derpå tecknet. Några ögonblick betraktade motståndarne hvarandra, men snart omfattade de hvarandra med sina nerffulla armar och det hette som hos Homer: lyft mig, eller jag lyfter dig. Segren tillkom den, som lyckades att kasta sin motståndare till marken. Fyra gånger förnyade kämparne sina anfall, ehuru icke någon trefot, värd tolf oxar, utan blott en liten penningsumma, utgjorde priset. Härefter kommo kapplöpningarne för de inkemske soldaterne med vapen och packning, — allt under artillerisalfvor och fanfarer. Den intressantaste delen af festen var dock ryttarnes evolutioner. Här sig man det arabiska folkets krigiska egenskaper glänsa i sin högsta prakt, Hopar af ryttare trängde sig inom skrankorna, hästar. na, betäckta med guldtyg och klingande bjellror i kanterne, stampade, gnäggade och. väntade, otåligt som deras ryttare, signalen. Ryttarne voro klädda i vida sammetsrockar med guldbroderi och hbaiker af hvitt yllemuslin lätt kastade öfver skuldrorna, Med sina långa, silfverinkrusterade bössor i handen sprängde de fram, svingade sina vapen öfver hufvudet och afsköto dem sedan. Än redo de i större grupper, än två och två tillsammans, hållande hvarandra om lifa vet under det hästarne galopperade med jemna steg, likasom i:en konstridaremanege. Den ene förföljde en flyende fiende, den andre kämpade mot en förföljare. Urvalet af provinsens ryttare var närvarande, Den tappre Burubi, kaiden öfver. Kabylerne i Philippeville, med hederslegionskorset på bröstet; Bu-AzizBen-Ganah, som år 4840. afsker 400 öron på Abdel-Kaders soldater; den unge sonen till kalifen af Medschaneh; arabiska adelns Montmorency, som bland sina förfäder räknar flere sultaner, samt Uled-Bu-Aun Schechen öfver Belzona, hvilken kort förut underkastat sig franska makten, för att kunna deltaga i festen, och andra berömda chefer. Mot solnedgången begaf man sig på återvägen, då araberna bådo ora tillåtelse att ännu en gång förnya Iekarne, och de oförskräktaste ryttare, liksom riddare från medeltiden, med guidstickåde turbaner, fortsatte tornerspelen inför alla åskådarne, till dess solen gick ned. ———RTTTTNNNERE