Aftonbladet – 2 mars 1844, sida 2

l Prof på lagskipningssätllet vid norra skånska in fanteriregementet. la Under denna rubrik meddelar Skånska Correspondenten följande berättelse, som är så uppröpande, aw ehuru man väl vet att händelser all. den deri omnämnda art tillförene ioke varit ohörda, man likväl svårligen kan öfvertyga sig, atvi den i vår tid kunmat passeras: Vid sistlidet års. generalmönstring med norra skånska infanteriregementet an örde en vid samma regemente anställd soldat klagomål: deröfver, att han under exersis blifvit öfverfallen och slagen af underlöjtnanten AH. O. Broöerg. Deane sistnämnde, af generalmönsterherren förekallad, erkände sanningsenligheten af soldatens uppgift, i följd hvaraf gemeralmönsterherren, sin pligt likmätigt, förvisade målet till krigsrätt; hvarefter, sedan ransakningen blifvit slutad, krigsbofrätten dömde bemälte Broberg att försona sitt brott med en månads arresv å högvakt eller fästning. Händelsen väckte imedlertid mycken förbittring — mot den brottslige officera? — nej Gud bevars, det hade ju, enligt officersfraseologien, varit stridande mot militäresprin och discipliren samt i synnerhet mot uniformens heders, d. Vv. s. mot befälets skråintresse; — förbittringen rigtades naturligtvis mot den-förfördelade soldaten. En soldat bör nemligen framför allt veta att lida och liga; eljest kunde han ju, lik en annan medborgare i ett konstitutionellt land, anse sig vara ställd under lagarnes skydd, ja till och. med vägra att underkasta sig godtycklig behandling af hvarje kittslig officerspojke; hvilket vore alldeles orimligt. För exemplets skull blef alltså nödvändigt, att den klagande soldaten, ,sig sjelf till straff och androm (ill varnagels, skulle trakteras med prygel. Till en början anställdes nu jagt efter något lagrum, hvilket kunde så förvridas, att en straffdom mot soldaten kunde, med något sken af rättvisa, tillskapas; och i brist på bättre vebikel för hämdlystnaden anlitas 2: kap. 15 S i krigsartiklarne, deri stadgas: Ej må någon med lansökningar eller klagomål, som på ett eller annat sått röra tjensten, gå förbi befälhafvaren vid den lkorps, der han tjenar, så framt icke klagan emot hoInom ställd är.: Ben det gör straffes officer med två Ad till tre månaders arrest, samt underofficer och manskap estrajudicialiter. — Att detta stadgande var otillämpligt betydde naturligtvis ingenting; — på re gementschefens befallning fick soldaten sina prygel. Ins. vet alltför väl, att ofvanintagne gäller i all mänket; men får dock upplysa att, till följd af sär. skildta stadganden, hvarje militär blifvit berättigad at Bivid generalmönstringar få direkte hos generalmönster Iherreti anföra sina klagomål. Till bevis härom behöf , ver blott äberopas: tl 4:0 Följande, i generalmönstringsinstruktionen före Iskrifna ord, med hvilka generalmönsterherren allti villtalar och äfven vid ofvannämande generalmönstrin tilltalat manskapet, neml.: Soldater! Kongh Maj:t nådiga vilja är, att hvar man sker rätt; har någo skäl att klaga, bör anmälan derom ske inför mön sterbordet.n i 2:o Generalmönstrings-instruktionens stadgande, at -lyde klagomål, som möjligen kunna anföras öfver be I fär eller rusthållare, med flere, skola af generalmön i sterherren särskildt noga upptagas, och för hvarje kar efter omständigheterae samt lag och författningar, a göras eiler till vederbörande embetsställen för visas — — 3:0o Föreskriften i kongl. brefvet d. 21 Mars 1807 att, på det de anledningar må inskränkas, som föl anleda manskapet att vid generalmönstringar klagc mål anföra, böra kompagnicheferne alltid sorgfällij underrätta sig, om manskapet erhållit sin rätt — — — — Börandes dock manskapet ej häraf gör den slutsats, det deras rättighet att inför genera mönstrings-förrättaren framföra klagomål, är de betagen eller inskränkt — —. — Sv. Minerva har ur den Constitulionelle ö a 4t att Vttrande. enliet hvilket nämnda No