Aftonbladet – 1 mars 1844, sida 1

jag hela dagen anat, att med i dag skulle allt va ra slutl . Likgiltigt reste sig Blanka upp från stolen, oci Udo kände sig djupt sårad, att hon ej med et enda ord svarade honom härpå. Hon såg si omkring i rummet. Hennes tjenarinnor voro in somnade. Äfven Gottschalk hade återkomrnit frå: festen, satt sig på en stol och snarkade hörbart. Hon gick till sönstret, såg ned i dalen. — All var tyst. Glädjeeldarna glimmade knappt ännu kolen. — Hon öppnade fönstret, blickade mo stjernorna och sade: Det är sent och tiden at gå till sängs sedan länge förbi. Derefter vänd bon åter om till Udo. — Du bedrager dig), bör jade hon rodnande, om du tror att jag städse endas tänker på mig. Jag skall aldrig glömma, huru ä delmodig. du är, huru du belt och hållet helgat di åt mig, och huru jag har att tacka dig för all de lycka, som hädanefter bär nere kan uppblomstr för mig. Lemna mig tid; komma tid och fric så säger jag dig mer oo . Härmed väckte bon sina tjenarinnor, befalld dem komma med och sofva, samt skiljdes uta någon god natt. Udo satt der betagen. Alla hänryckningen tjusningar och plågor voro komna öfver honorn hela hans lif låg i lyckans klara, solljus framfö honom. Han kände heta tårar på sina kinde: Öch om bon gör allt detta för mig? frågade ha sig sjelf, gilver för mig bort sina rättigheter, d jag är för ringa för en kontngadotter (C) Han hade redan stigit upp för att störta efte J henne, hennes nan svälfvade redan på hans läp par, då kände han, huru namnet Blanka var e uppmaning till besinning och frjd; att ban var