Aftonbladet – 29 februari 1844, sida 3

upptagande ölverlemnade mål angående målaren J han Oscar Nilsson, anklagad för affall ifrån den 1 vangelisk-Lutherska läran blifvit i Kongl. hofrätte förmak uppläst till justering ej mindre för advokat: skalen, herr hofrättsrådet Pfeffer, än ock för Nilsso lät Kongl. höfrätten Nilsson, i närvaro af herr ho rättsrådet, nu förekomma, då den sistnämnde förkli rade sig emot samma protokoll ej hafva något atte inra, men Nilsson, med protokollets godkännande i ö rigt, anhöll att till förment rättelse derutinnan få ar draga: dels att Nilsson i afseende på sitt i protoko let intogne svar på frågan huruvida han haft allvc med de löften, som vid Nilssons första nattvardsgån af honom afgifvits, skall, såsom orsak hvarföre sådan löften i allmänhet saknade fast grund, uppgifvit obe kantskapen med andra religionsläror, dels att Nilsso vid sin uti protokollet influtne uppgift, det han ick ämnade tillbedja helgonen, skall tillagt, utan genor dem ställa sina förböner till Gud, och dels att efte det herr hofrätts-rådets uppmaning till Nilsson, a uppgifva om ban kände skillnaden emellan de ifråge varande begge troslärorne, blifvit, på sätt protokoll innehåller, framställd, Nilsson skall begärt få veta hu ru vidsträckt han borde uppgifva denna skillnad, oc herr hofrättsrådet i anledning deraf svarat: tillall dess delar; hvilket yttrande, det Nilsson ansett föraån leda till en alltför vidlyflig framställning, skall vari orsaken, hvarföre Nilsson sedermera undandragit si att besvara hvad i berörde afseende blifvit honor tillspordt. Herr hofrättsrådet Pfeffer bestred, att Nils sons yttrande i anmärkte delar så fallit, som Nilsso. nu uppgifvit; och som Kongl. hofrätten vitsordade rik tigheten af dess protokoll för förra rättegångsdagen såsom fattadt i öfverensstämmelse med hvad å öms sidor vid tillfället blifvit anfördt, äfven i afseende p de af Nilsson nu ifrågaställde yttranden, förständiga des Nilsson, att de af honom, såsom rättelser äskad -I förändringar i samma protokoll, följaktligen icke kun de äga rum, men att hvad i berörde måtto nu af ho nom blifvit anmärkt, skulle, såsom tillägg till hvad ha vid förra rättegångstillfället andragit, i denna dagen I protokoll inflyta. Sedan Nilsson, på fråga, tillkännagifvit, att har framhärdade i sin föresats, att vidhålla den religion till hyilken han öfvergått, hemställde herr hofrättsrå. det Pfeffer om icke, enär af den med pastorns vid härvarande katholska församling Fortemps de Varrimonts namn den 235 September nästlidne år under. tecknade, till öfverståthållareembetet ställde skrift, an. gående Nilssons öfvergående till katholska trosbekän relsen, endast i afskrift blifvit handlingarne i måle bifogad, pastor de Varrimont kunde tili Kongl. hof rätten uppkallas för att höras, huruvida han vitsorda de de i nämnde skrifvelse rörande Nilsson gjorde upp gifter; med bifall till hvilken anhållan Kongl. hofrät. ten fann. skäligt uppskjuta målets vidare handläggning till Thorsdagen den 43 innevarande månad, klockan 42 på dagen, till hvilken tid då parterne åter borde tillstädeskomma, Nilsson vid förut stadgadt äfventyr, pastor de Varrimont skulle kallas. Den 435 Februari. S. D. För vidare fullföljd af det utaf Stockholms stads Consistorium till Kongl. Hofrättens omedelbara upptagande öfverlemnade mål, angående målaren Johan Oscar Nilsson, anklagad för affall ifrån den Evangelisk-Lutherska läran, lät Kongl. Hof-rätten, i närvaro af advokatfiskalen, Hr hofrätts-rådet Pfeffer, Nilsson tillika med pastorn vid härvarande katholska församling Fortemps de Varrimont, efter anmälan, förekomma, dervid för den sistnämnde upprepades innehållet utaf dea handlingarne i afskrift bifogade, med de Varrimonts namn d, 25 Sept. nästlidne år undertecknade, till öfverståthål!lare-embetet ställde skrift, deruti uppgifvits, att Nilsson Påsktiden 1844, efter anmälan hos pastors-embetet, blifvit upptagen i härvarande katholska församling; att Nilsson uti derpåföljde Augusti månad första gången begått den Heliga Nattvarden nom nämnde församling samt att d. 4 Oktober samma år Nilssor blifvit, efter föregångne lysningar i katbolska församlingen, med sin nuvarande hustru sammanvigd; och förklarade på fråga pastor de Varrimont, att han till alla delar vitsordade innebållet utaf berörde honom nu föreviste skrift. Sedan pastor de Varrimont afträdt, upplästes för parterne till justering Kong!. Hofrättens protokoll d. 42 i denna månad, hvilket de förklarage vara riktigt uppfattadt. Nilsson tillspordes härefter om ban ännu stode fast i sitt beslut att förblifva vid katholska trosbekännelsen och yttrade i anledning deraf: att han skulle vara benägen att återgå till den Lutberska kyrkan, om det kunde styrkas, att ban någonsin affallit från den kyrka, hvartill han blifvit döpt, nemligen den allmänpa Kristna kyrkan, till hvilken han ännu sig. bekände och hvilkens trosartiklar funnos af enahande lydelse i både den Lutherska och katholska katechesen, hvadan Nilsson vidhölle sin öfvertygelse intill dess laga bevisning blefve förebragdt derom, att Nilsson affallit från den kyrka, hvartill han blifvit döpt och konfirmerad. , . I följd häraf tillfrågad om meningen med denna Nilssons framställning vore att återkalla hvad han inför så väl konsistorium som Kongl. Hofrätten erkänt angående sitt upptagande i katholska församlingen, förklarade Nilsson, att han vidhöll allt hvad han i berörde afseende uppgifvit och erkänt, men att detta icke innefattade bevisning att han skulle hafva affalit från den allmänna Kristna kyrkan och dess trosläror. Hr hofrättsrådet Pfeffer förmälde det han ansåge, att någon vidare bevisning härutinnan icke erfordrades, då den Lutherska kyrkan här i Sverige är den enda af Staten erkända allmänna kyrka, hvars läror väl i vissa hufyudgrunder öfverensstämde med den katholska, men att den sistnämnda voro genom åtskil-. ige, på den Heliga Skrift icke grundade tillsatser il väsentliga delar skiljaktig från den rena Evangeliska; och då målet, efter Hr hofrättsrådets tanka, vore tillräckligen utredt, anhöll Hr hofrättsrådet, att muntlisen få afgifva slutpåstående och anförde: att enär Nilsson inför så väl Stockholms stads konsistorium som Kongl. Hofrätten erkäot, att han, efter att hafva blifI vit genom dopet upptagen och i Ifö församlings kyrka confirmerad ull mediem af den rätta Evangelisk-Luherska kyrkan, år 1841 öfvergått till katholska trosbetännelsen och i öfverensstämmelse med dess lära beförde år begått Herrans Heliga Nattvard samt blifvit! ned sin hustru sammanvigd, enligt sistnämnde relisions läroformer och Nilsson, oaktadt han ej mindre bemälde konsistorium än ock af Kongl. Hofrätten rhållit föreställningar om det brottsliga i nämndel lans affall samt uppmaningar att sig rätta. ändock i.