Aftonbladet – 29 februari 1844, sida 1

obeqvämlighet: J viljen föra edra klubbor och liar och säga, att dessa vapen duga för alla näfvar. Men dermed bekräften j endast ordspråket: hvad bonden icke känner, dermed befattar han sig ogerna. Icke blott öfning och fallenhet, utan äfven nöd och förbittring göra hjeltar. — Gack derföre, tappra gosse, och värfva dig hundra dina likar, och för dem hit, att jag får väpna dem. Rustkammaren är full, oeh en hvar skall finna, hvad han behöfver. J andra samlen upp i bergen alla dem, som der äro och kunna slunga sten. Kommen sedan hit och hören mina vidare befallningar., I gryningen lemnade de kongliga krigarne lägret: Litande på sitt stora antal och sina goda vapen drogo de sin väg framåt, ej fruktande något anfall; deras tross och sårade följde efter på vagnår och i bårar, och en liten skara ryttare red förut och rekognoscerade trakten. Först efter en timmas väg syntes några enstaka bönder på afstånd och deras slungor nådde knappt fienden. Blott de förutskickade ryttarne ledo något af dem, men äfven detta syntes blott vara ett narrspel och gäckeri, till dess Udo syntes i spetsen för sina ryttare, följd af hundrade man välbeväpnade bönder. Anblicken af ett välbeväpnadt manskap, hvars styrka man icke kunde uppskatta, emedan hästarne dolde det, kom fienden att studjod Han påskyndade sin marsch, och Udo föröljde hoaom på samma afstånd, i det han städse sökte intaga en fastare stöllning. Detta varade ånyo vid Pass en timma. Då började passen blilva trängre. Nu trängde Udo raskare framåt, och herdar och bönder visade sig i allt betydligare antal på höjderna. Fienden var nedslagen