Aftonbladet – 28 februari 1844, sida 3

rådde de: beskedlige forskarne för, att utslaget ble sådant,: att absolutismen aldrig kunnat önska sig de bättre: Den förra råa tron var förvandlad till e höglärdt vefande; ungdomen, som alltid har sina fri hets:drömar, stötte sig på den förra, men bugad sig för det sednare, och kunde sålunda ledas; t jemte frihets-drömarna finnes hos det unga slägtet ei stor fallenhet för att vörda tankens djup. De ab strakta och klingande termerne försonade och för bryllade; ofriheten såg ut som frihet. En dyrbarar uppfinning har aldrig varit gjord än denna doktrin denna konst att filosofiskt deducera despotismen nödvändighet och att framhålla den såsom en följ af ett oegennyttigt och frisinnadt resonnemang. Bland doktrinärerna — eller den upplysta despo tismens anhängare, såsom de uppriktigaste tycka on att heta — finnas nuancer; den ena stjernan öfvergå den andra i klarhet, i hvad väg det må vara. D svenska original-doktrinärerne äro få, men högfärdi gast, ehuru originaliteten icke är alldeles äkta, uta egentligen består i konsten att lokalisera, så pass åt minstone att de ur egen fatabur framleta t. ex. fyr stånd, som icke kunna vara hemtade annorstäde ifrån, enär ingen annan stat eger en representatio grundad på det talet. Men stort mera originalitet än i en eller annan dylik detalj, ega de icke oc sammanfalla sålunda i det hela med nästa klass, elle de purt utländske doktrinärerne, som inläsit en hoj tyska och franska läxor. Den sista klassen, och son vi äfven redan hafva beskrifvit, är eftersägarne, son fått sin torftiga katekes-kunskap ur förmäns och gyn nares muntliga föredrag, på sin höjd ur några d kortaste kompendierna. — RNE I nn