Udo emottog med glädje denna inbjudning och följde grefven med bröstet uppfylldt af stolta tsänslor och hufvudet fullt af glänsande segerförboppningar. Konung Filip älskade icke sådana hemska uppträden, som det Dominikanerne hade i dag föransialtat, och för att få veta, hvilket intryck högtidligheten hade frambragt på de telrikt församlade ädlingarne, väntade ban den tjocke vännens återkomst med otålighet. Med andan i halsen kom denne och berättade, att en okänd riddare i svart harnesk och utan något sköldemärke hade befunnit sig i de främsta lederna och kastat sin handske upp på predikstolen. Och Konung Filip utbrast: Det var i sanning ingen annan, än äfventyraren af Todiensteio. Du gick väl efter honom? Vet du, hvar han döljer sig?) Den tjocke to3 sig en bedröflig uppsyn, pekade på sin mage och sade: Trängseln var för stor; innan jag kom igenom, hade han väl längesedan krupit tillbaka i sitt råtthål. Så måste han ännu vara här! Stadsportarne skola icke förr öppnas, än jag bar honom. — Domen uteblef således?, frågade Konungen. Den ijocke berättade, huru Abbot Bernhard gått till väga, och huru ban, i trots af sia lysange vältalighet, bringat alla riddarne i harnesk emot sig. Godt, godtl sade Konungen, de skola få upprältelse. Men han är föriorad. Du förer honom i morgon fram till mig. Narra honom hit, gör hvad du vill, endast han af sig sjelf må komma hit upp på slottet.n