Aftonbladet – 26 februari 1844, sida 3

NYA TEATERN. Alla:de, som äro något närmare bekanta med Tysk lands sceniska litteratur, känna säkert långt för dette till det romantiska skådespelet: Das Donauweibehen, af Hensler, med Ferdinand Kauers musik, hvilke blifvit: på svenska öfversatt af Djurström, och redar för flera år sedan af hans trupp gifvits på några ai våra landsortsteatrar, samt i Lördags uppfördes för förste gången på Nya teatern. Det är, om vi ej bedraga oss, nu snart 40 år, sedan detta stycke började gif. vas i Tyskland, och att det alltsedan kunnat bibehålla sig ända till denna dag såsom ett favoritstycke, samt inbringat stora summor i teaterkassorna, är ett talande bevis på den popularitet, som det vunnit hos den stora mängden genom sin glädtiga karakter, sitt mångskiftande sceneri,: samt sin: lätta och melodiösa musik, som, ehuru den icke betydligt höjer sig öfver den genre, som tillhör den enkla folkvisan, likväl just derigenom anslår och lätt uppfattas af den stora mängden bland åhörarne. Amnet, hemtadt ifrån eller sammanväfdt med den i Tyskland likasom öfverallt befintliga sagotraditionen om tillvaron af en sjöfru i alla större sjöar och floder, är ganska enkelt. Det var en gång en riddare, som blef kär i en vacker borgfröken, hvars fader hade sitt slott nära stranden af Donau, och jemväl älskades af henne tillbaka. Men tio år förut i sin första ungdom hade denne riddare haft ett kärleksäfventyr med en ung landtflicka, den han sedan aldrig återsett. Denna unga flicka är ingen annan än den förtjusande Donau-frun, som hade blifvit kär i riddaren och närmat sig till honom under nyssnämnde förklädnad. När nu riddaren skall gifta sig med borgfröken, väckes Donau-fruns svartsjuka, egentligen af den anledningen, att hon såsom pant af hans fordna kärlek har en liten nioårig dotter: Hon lägger derföre länge allehanda hinder i vägen för hans förening, dels derigenom, att hon sjelf framträder, än i en mängd olika skepnader och förklädningar, än i sitt naturliga väsen, uppdykande ur Donaus böljor, och visar sigi de mest oförmodade och obeqväma ögonblick, dels genom allehanda trollerier, bvarmed hon förskräcker hans omgifning och folket i slottet, men isynnerhet riddarens enfaldige betjent, Larifari, ett slags Pajazzo eller Papageno, som äfven spelår en hufvudroll i stycket: Närmare detaljer torae icke behöfvas, för att gifva läsaren en id om händelsens gång; vi tillägge blott, att allt slutligen går väl, och att Donau-frun, sedan hon först på sjelfva bröllopsdagen infunnit sig midt ibland bröllopssällskapet och försvunnit med riddaren under jorden, itersynes jemte honom på en thron ofvanpå Donaus vattenyta, omgifven af strälande vattenkaskader, samt lerifrån framträder, förande honom vid handen och iterskänker honom ät sin Bertha, emot brudparets öfte att emottaga och uppfostra den lilla näpna flickan såsom deras eget barn. Den sceniska uppsättningen, som utgör en hufvudak i denna pjes, var med stor omsorg ordnad och itmärkt väl lyckad. Tvenne serskilda fonddekoratioer presenterade ett par af de mest romantiska utsigerna vid stranden af Donau, ända till illusion naturanna, och för öfrigt felades ingenting af de mångal rollerierna, simmande vattennymfer, björnar, mjölickar som. dansa, eldsprutande drakar, m. m. Kotymerna, så väl riddarnes som damernas, äro äfven erdeles praktfulla och visa, att ingenting blifvit spåadt för en elegant utstyrsel, å att när man härtill igger de oupphörliga scenförändringarne, erbjuder onna pjes allt, för att genom glans och omvexling ingsla åskådarens öga. Den förnämsta rollen i stycet, sjelfva Donau-frun, spelades af mamsell Bergehr. Med en stor och vacker figur, förenar kon enl jst af betydande omfång och styrka samt en ganska l:; acker och metallren klang, tillika med en viss lyck-1.