Aftonbladet – 26 februari 1844, sida 1

lockar, hvilka liksom en gyldene slöja flöto omkring skuldror och höfter. Udo böjde sitt knä för henne, reste sig upp och sade: Hell dig, min! drottning! buru lycklig är jag, att af alla vasallerne vara den första, som hyllar sin rättmätiga herrskarinnal, i Kalla mig icke:drottning! afbröt honom Blanc ka, lifligt;ty så heter min olycksstjerna, som ådragit mig många lidanden och bringat mycken nöd och elände, öfver mitt sköna hem. Min borgs gårdar äro så trånga. att upptaga alla de,olycklir ga, som äro det för min: skull. Och dessa. mina väninnor), fortfor : hon; och tog Rosa och Griseldis i handen, deras fäder och bröder voro: de första offren för denna olyckliga strid: Huru många faderlösa, enkor, bårfilöså föräldrar gifvas sedan dess, öch detta allt, emedan jag är en konungs. dotter! ; Och om jag. ock icke skall kaila.dig drottningx, svarade Udo, betrakta mig alltid som din vasall, Jåg är tappra och redliga: herrars ättling, hvilka kämpade för oskulden och besegrade röfvareoch förtryckare... Jag vet, huru grymt man förföljt dig, buru munkarne svärtat och förtalat dig och dina ädla förfäder. Jag vet, huru dyrt och heligt dina fäders minne lefver i denna trakt, huru välbevarad: trohet och tacksamhet väpnade sig för dig och huru gerna man helgara. dig lif och blod, — Ack, många veta det jag vet. Men menniskoanden är trög och sanningen sjelf göres behof af yttre glåns, för att blifva trodd och verka med nytt lif. En bragd, ett exempel göra der ofta under. Och ett sådant exempel önskade jag gifva. — Jag har nu fyratio unga oförskräckta krigare... Jag hoppas till Gud, att jag skall med dem något uträtta, och ännu vida mer säger mig en ,