Aftonbladet – 24 februari 1844, sida 3

7 bot Bernhard för lögn på predikstolen. Gör de på ert eget bevåg. Jag är en rättrogen kristen Gottschalk drack ur resten, svingade kannan vädret och ropade: Abbot Bernhard är en sko jare och j begge likaledes, och den som säge ännu ett ord mot Todtensteinarne, den får den na kanna i skallen på sig, eller vill jag inte het Gottschalk., Det vilja vi sel ropade gesällerna och drog sina knifvar. : Den gamle, ehuru han hade ett svärd och va en öfvad fäktare, skulle dock knappast kunna hålla stånd mot de begge kraftiga vapensmeder na. — Men Udo, som hittills varit en stilla åhö. rare, gick nu närmare och sade: Frid der! Des sa ord och hans anseende voro nog. De stridan. de höllo upp. Du heter Gottschalk? frågade han den gamla krigaren. Ja visst, min höga herre, så heter jag, mer huru känner ni mitt namn? Du har nyss nämnt det; och tjenade hos gre Löwenmark ? Äfven det vet ni, min höga herre? Hur kommer jag till den stora äran att vara känd af er? Stållige gubbe! vet du då icke hvad du talar? Kom närmarel! böd Udo; jag har att tala med dig. Gottschalk åtlydde. Udo gjorde honom sakta några frågor, om han ville gå i hans tjenst; hvilka samtligen blefvo bejakade; derpå framtos han sin penningbörs, räckte honom några guldstycken och sade: ;Här är städselpenningar! — Den gamle blef utom sig at glädje och skyndade efter stt knyte. Udo satte sin hjelm på och drog på sig handskarna. Derefter lemnade båda skänkstugan och begåfvo sig till häst derifrån. Med ett glädjerop helsade Udo Todtensteios mäktiga tinnar, som höga och svarta reste sig upp i den stjernlösa natten. De redo ännu en god sträcka vidare, då be gynte Gottsehalk: Jag kan icke längre tiga, ädlt herre! Ni kan vara så stilla och der ligger må