Aftonbladet – 24 februari 1844, sida 3

försprång var vunnet framför fienden. — Död och helvetel ropade Gottschalk, bryggan felas, jag vet icke hvar den står att finnal Allt närmare dönade den förföljande fiendens jubel och framfärd, den fasta marken darrade redan för hastarna, som i öfvermått sprängde framåt. — Borgen reste sig svart och orörlig mot natthimmeln och allt var stilla och dödt derinom. — Då höjde Udo sin hjeltestämma: Blanka! jag blifver hårdt förföljd. Jag besvär dig vid perldödskallen och diamantkorset deröfver! På detta rop tände sig facklor, skimrade här och der bakom de runda fönsterna; skrikande röster skallade från fjerran, man kunde ej urskilja, om det var jubel eller förskräckelse, och deremelan hördes ett hest tjut, likasom af plågade och misshandlade djur. Men högt uppe på altanen skimrade det, likasom en hvit klädning. Och Udo hörde en klar, länge efterlängtad röst: Ni måste simma öfver slottsgrafven. Bryggan är upprifven, sångstigen uppåt är midt framför er. Vindbrygsan skall genast blifva nedsläppt. Så hade jag ändå rätt, ropade Gottschatk, följ mig en och en i sönder; ty vägen upplöre är smal Det var ingen tid att förlora; fienden visade sig i dalens mynningar, och de skarpa pilarne rasslade mot de simmandes barnesk. Skynda lagomp, ropade Gottschalk, vägen är smal.n ; . Ofvanför skramlade kedjorna, vindbryggan sjönk dånande ner i fogningarna. — Victorial jublade simmande och sporrade sina hästar mot stranden. De kongliga följde dem blott till grafvens brädd. och åtnöjde sig med att på måilå skjuta af sina pilar i mörkret. Å Men uppe i borgen mottogo tusende hjelpsamma händer ryttarne, hulpo dem tygla de vilda och af det plötsliga Jjusskenet skygga och skrämda hä-starna. Och män och qvinnor och barn trängde sig jublande fram, att sluta de drypande nykomingarne i sina armar, då de kastade sig ur saleln. (Forts. följer.)