Aftonbladet – 24 februari 1844, sida 2

nm MM HÄ bade sig fast under den becksvarta hästens hofvar. Ett felsteg, och riddare och häst hade störtat tjuge famnar djupt ner på isen och icke haft en het knota i behåll. Der låg borgen brant och mörk framför honom och tom på all glans, med hvilken den från fjerran vinkade. Tornväktarens horn smattrade och väckte hånande ekon, knarrande i sina kedjor sjönk vindbryggan, bjelkarne slogo knakande i fogningarna — och hästen skyggde i första ögonblicket. Det var den sista varningen att afstå från förmätenheten. Ryttaren aktade icke genås derpå, och utan hjelp satte sig den svarta häst i galopp och bar honom öfver de svigtande bullrande bräderna. : Här gjorde berättaren en paus, för att betrakta sina åhörare, till hvilka äfven Udo hörde. Detta tycktes ånyo förtryta den gamle, han frågade: 4Ar lögnhistorien snart slut? Ingen lögnhistoria,, försäkrade berättaren. Jag har ord för ord hört den af abbot Bernhard, di han predikade i slottskyrkan. — Men hvar var jag nu? Jo riktigt. Prins Henrik red in i den förbannade borgen och är evigt förlorad Prins Henrik var således den förvägna riddersmannen ?, frågade den gamle dyster, kungens. högstsaliga broder ? . j ,Sade jag det? förundrade sig gesallen. I sjelfva verket var det han, och jag ville öfverraska er dermed mot slutet.s — Nå, bören vidare, En gång förtrodde han s!g åt fyra sina trognaste riddare och tog dem med sig till Todtenstein. Han ville förmäla sig med häxan, hon lemnade honom eljest ännu mindre ro. De fyra herrarne förvånades öfver brudens skönhet, — men de bleka kinderna och hennes gnistrande ögon förutsade intet godt. Ännu fasligare blef det, då man gick till bords, och brud och svärfar icke förmådde taga hvarken vått eller torrt till sig ty de hade afsky för all kristlig mat. Vigseln skedde först efter måltiden, ty allt var förvändt.. Upprymda och galna efter den yppiga anrättningen — hvem vet också, hvilken hade kredensat