Aftonbladet – 23 februari 1844, sida 2

BENET rna raserna ———————— 3 domarens hus var nedrifvet, han sjelf med hustru och barn undanflydde, hans polisbetjenter blefvo mördac.e, hvar de enskildt visade sig, och Blanka von Todtenstein var utropad som rättmätig herrskarinna. ; Udo gaf till ett rop af öfverraskning. Herr Simon fortfor: pKapten Walter kunde med sina ryttare föga uträtta i passen och hålvägarna, och bönderna och bergherdarne äro förträffliga slungare; öfverallt visa de sig i massa och upphäfva ett stenhagel, som går illa åt ryttare och häst. Äfven kapten Walter måste lika med mig vara glad att komma med lifvet derifrån, sedan han nästan förlorat bälften af sin lilla trupp. Konungen, som i början hjertligen skrattade åt mig och mina olyckshändelser, råkade nu i häf tig vrede. Mitt lif sväfvade på ett hårstrå. Utan min tillbedda lilla prinsessa sute detta kala hufvud ej mer på sin ansenliga bål, och hennes böner och tårar oaktadt, ville icke konungen på länge taga mig till nåder... — Hvad var att göra? Den uppenbarliga sammansvärjningen var utbrusten, tyvärr mycket genom min skuld, konungen måste nu likaledes skrida till öppet våld, och på min englamilda prinsessas råd, och emedan jag ej med fog kunde visa mig på kungaborgen, slutligen också, emedan jag, åtminstone för skens skull, måste göra något för att utplåna mina bockar, slöt jag mig till marskalk Dornwarth, som med tusen man marscherade mot Todtenstein. — Abbot Bernhard lät oss bikta och invigde våra vapen. Han höll ett skönt tal. Herr Simon hade i sitt yttre någon likhet med den fromma abboten och kunde ända till förvillelse härma hans röst och åtbörder. Han tog en