Aftonbladet – 23 februari 1844, sida 1

I Bartholdäsvik upptäckte jag mig för öfverdo maren och visade honom min skrifvelse från ko nungen. Han blef högst underdånig och högs förlägen. Jag begärde ett godt mål och han satt framför mig eländigt fårkött, stinkande getosta och dertill ungt sart vin. Sedan jag med knap nöd släckt min hunger, frågade jag: Är Todten stein. nu bebodt?, Han ville just inte säga s rent ut hvad han visste. Slutligen bekände han all häxan bebodde det. —Hur mycket manska, bar ni under vapen?, — Femtio man. — De är tillräckligt. Tio man skola besätta Todtenstei och aflösas var tjugondefjerde timma., — Me vindbryggorna äro upprifna — Skaffa timmer karlar, som genast lägga stegar öfver grafvarns och skärp in hos dem, att de göra dem bastant: ty jag vill deröfver., — Men borgportarna är stängda., — Jag vill bums låta spränga dem. — vVÄdla herre, om ni beslutat er utföra dylik! så skall ni åtminstone hafva etthundrade ma välbeväpnadt och öfvadt manskap med er. Hä råder ännu mycken tillgifvenhet för det gaml herrskapet, och Todtenstein sjelft anses som el helig minnesvård., — Denna varning skulle ja följt, men då jag hade en öbetingad ful!makt, at förfara efter egen insigt och godtycke, ville ja icke lemna detta oförsökt. Inaom få timmar vor mina befallningar uppfyllda. Stegarna voro ba stanta. Med ringa möda blefvo portarna sprängd och med godt mod beträdde jag det satans gam! slottet, som är fullt af grus och murkenhet, a dödskallar och benrangel. Spåren : efter en jungfru äro icke dem efter e vildgalt. — Jag såg huru allt var rent skurad och sopadt och kom upp i en liten nätt torn