Aftonbladet – 23 februari 1844, sida 1

venstra handen tag i hennes långa guldgula: lockar. Med den högra tog jag fram dolken under kåpan och höll den tätt framför hennes ögon. Mig lyster det. ej efter dina bär, min dufva, ropade jag. Dig söka vi och följ nu med godo; det minsta motstånd eller blott ett nödrop kostar ditt lif, — Åt min lärda reskamrat, som lät sin rosenkrans löpa genom fingrarna, sade jag, att han skulle lösa stricket ur sin kåpa och hjelpa mig binda häxan och sedan gå till öfverdomaren i Bartholdusvik och i all tysthet föra hit polisbetjenterna. Men då kände jag plötsligen en rasande smärta i min venstra hand, med hvilken jag höll henne, häxan hade bitit mig, med alla sina tänder: Der! du kan ännu se ärrena — Flux sprang hon under bergsväggen, utom mig slungade jag min dolk efter henne. Ett gällt skri trängde upp och hon försvann i buskarna. Fy! o fyl, suckade Udo beklämd, att döda en värnlös jungfrul) Jag ville icke döda och har icke en gång sårat henne, dolken flög i gräset och ingenstädes syntes något blodspår. Qvinfolk skrika för platt ingenting. — Jag gnisslade med tänderna, jag skulle ha slitiv håret af mig, om jag haft något, och då jag med svårighetv-hade åter klängt rig uppföre branten med denna mage, med min sårade hand, frågade min höglärda reskamrat: Hvad skola vi göra? Der stod ännu korgen, jag :tillegnade mig den och slukade i raseri alla smultronen och björnbären, min höglärda doktor unnade jag icke ett enda af dem. Örterna trampade jag sönder med fötterna; korgen plåckade jag sönder i bitar och kastade styckena hit och dit.