Aftonbladet – 22 februari 1844, sida 1

— — -————V—.—?rv——— — öm a ———e—-om härbergena, på vägen, vore jag icke sjelf bofällig och svårmodig som det argaste, eländigaste fattigmansbärberge, Det är tig, som hade jag spindelväf framför munnen, till ett tecken huru längesedan intet har kömnmiti mig. Jag drömmer om allehanda spis och dryck, såsom rykande stekar och skummande vin på en värdshusskylt, men invärtes är allt tomt och intet står att få. Ban Udo 10g och skyndade att utdela nödiga befallningar. Snart stod ett sirligt uppdukadt bord framför den korpalenta gäs:en, som behagligt Iutade sig i en ländstol, to3 fram en röd nattmössa ur sin gördel, drög den öfver sin flintskalliga bjessa Och sade: ,Det är en god gerning att kläda nakna, spisa hungriga och släcka törstandes törst. Nu, Udo! gif akt, ty jag skall besjisa en hungrig och släcka en törstandes. törst.n Och ban begynte lägga för sig och äta med mycket behag och skick. Udo, som ibörjan med obehagliga känstor betraktade honom, måste nu le. Herr Simon bevärdigade allt, och som en rältskaffens och rättvis ätare gjorde hån hvarje rätt den ära, som den kunde fordra. Det tycktes som han aldrig skulle kunna bli mätt. Udo lutade sig derföre tillbaka mot sin stolsrygg och framkallade sina sköna drömmar. Andtlizen sköt den tjocka gästen stolen tillbaka, strök sig behagligt pustande öfver. magen och sade: Jag är i sanning mätt, min Unga vackra vän, och ett sådant mål har mig ej på länge stått till buds, Ty der jag kommer från, finnes intet att få, utom eländigt fårkött, surt ungt vin och stinkande getostar. Hvarifrån kommer du? frågade Udo, Från Todtenstein! lydde svaret.: