Aftonbladet – 22 februari 1844, sida 1

Som hon mig sakta hviskat: Vi se hvarandra der1 Dödskallen utaf perlor Med korset af demant Tog hon ur rika barmen, Gaf mig till underpant. Hvi klagar jag, o Blanka, Ditt ord ju heligt är; Jag minns det nog, det var ju: Vi se hvarandra der!, Så gick tiden hän; då anmälte en dag tornväktarens horn en riddares ankomst. --Det var den välmående hr Simon von Wildhuf, och Udo emottog honom med stor hjertlighet. I sanning,-sade han, ensamheten lärer menniskorna älska. Jag önskade vara rik och mäktig för att som en korg kanna löna dig för ditt änbig ök, min dyra Simon.n pe nr ditt bästa fat, svarade den tjocka Simon, och plundra ditt skafferi, ty en kunglig hunger för jag med mig. Annu hafver ingen batat sitt eget kött och blod, utan föder och fodrar det. Jag har tre gånger så mycket att föda och fodra som någon annan menniska. Inbilla dig alltså, att du har trenne gäster och bulla trefallt upp ditt bord, och är jag mätt och har änzu en full bägare framför mi-, så skall du lära känna en menniska, som är trefallt lycklig. — Dock hvad går åt dig, du är blek och dina drag äro finare. skarpare än eljest. Ivadan blickar du så svärmande ?) i Å Udo svarade: Jag tänker, att det icke gifves någon lycka utan hopp och trängtan. , Mitt hopp är. ett godt mål. Min trängtan er Jäittebägare, Udol jag kunde berätta digunderting då