Aftonbladet – 21 februari 1844, sida 2

Hans häpenhet försvann, och hans öga blef ter mottagligt för de yttre föremålen. Då klappade det på dörren till hans eremitage Hvem är der?, frågade han; men endast. att ytterligare klappande blef svaret. Nå! nåls upprepade han mildt. Skall jag öppna utan att veta för hvem ? Och en omisskänlig röst sade: Det är jagi Du ? ropade eremiten, plötsligen fattad af fasa. För Guds skull! dig kan jag icke se.n ,Så öppna dål bad densköna stämman otåBlanka! Blanka! ropade han. Jag var icke beredd härpå. Bort! Fly, jag besvär dig! Men B:anka drog i otyglad fröjd regelns märla ur den multnade bjelken. Här är Jag återlo utropade hon högljudt och gladt och flög in i eremitaget; slöjan hviftade kring om hennes hufvuc och i hennes lockar blixtrade adeistenar; kedjoi och perlband smyckade hals och bröst, och ringar och spännen armar och händer. — Eremiter behöfde all sin kraft, för att afvärja hennes bjert liga omfamning. Ar detta min helsning och motiagning på helgonberget?, frågade hon sårad. Gläder det dig icke att återse mig, då jag utstått så många kidanden och farligheter, och är kommen hit, för alt aldrig lemna dig? Det förbjude Gudp, sade eremiten. Här står det skrilvet: At ego dico vobis quod guicumque aspexeril mulierem ad concupiscendam eam, jam adulterium commisit cum ea en corde suo.n Hvad ? frågade Blanka, vär icke det förbi ånnu? Har du alldeles icke saknat mig under der långa tiden? Har det. icke ångrat dig att halva