Aftonbladet – 21 februari 1844, sida 1

BETTER ADKI TUREN Konungen har öfver hundra gånger inskärpt hos mig att tillåta henne alla friheter. På er befallning blef det dyrbara smycket henne lemnadt, på-det hon i den tysta cellen måtte anlägga det och betrakta sig dermed i spegeln, som ni, högvördige herre, likaledes skänkt henne. En spegel i ett klosterl Hon skulle bebo en furstligt smyckad cell, och intet skulle påminna: henne, att hon vari ett kloster! Så önskade konungen. Hyjelpe oss himmelen!, Han vred händerna och sprang orolig fram och tillbaka i refektorium, så att nunnorna och de öfriga systrarna knappt kunde gifva rum för honom. v,Hvad skall konungen säga? upprepade han den ena gången efter den andra. — Slutligen blef ban stående. Fru priorinna, låt Mtormiktockan ljuda, vi måste göra vårt till. Den oada fienden har drifvit ett argt spel med oss. Jag tvår mina händerl — Storrsklockan gick. Landtfolket kom rusandes till klostret. Men förgäfves forskade mean efter den undanflydda. Ingen visste något om henne, och döktorn förblef dervid, att den onde hade fört hehne genom luften. Men slutligen inträffade bönder från en aflägsnare by och berättade, att herdar och skogvastare midt i natten sett en hvit qvinlig gestalt susa förbi på en svart häst. Då hon längesedan var ur sigte, hade en välluktande ljus sky stadnat elter henne, och hwilken blott långsamt förspridde sig. DEnha utsago tycktes abboten vara af högsta vigt. Herdar och skogvaktare blefvo förhörda, och doktora upptecknade deras utsago, dock be