Aftonbladet – 21 februari 1844, sida 1

Hon är en Todtenstein! svarade doktor Ger: nutus. i pOch sina dyrbarheter har hon äfven undansnilav, klagade priorinnan, hvilka hon skulle medöra åt S:t Anna, och hennes medgift är gånger örlorad. Gud bevara mig, hviiken nöd hon ha oringat öfver osslp Intet under! sade doktorn. ,Den onde, som ir 1 hennes tjenst, skall: väl icke gynna klostret. Låt stormklockorna ljud2n, befallde abboten ridande bud skola sätta, efter henne i alla rivtningar. Allt beror deruppå, alt åter få heonc fången. Doktorn invände: För sent, sedan den onde. som, efter hvar man vet, stod ihennes i förfäders sold, har fört henne bort genom luften., Kan icke ni då med ullbjelp al edra anda skalla henne till. rätta? frågade abboten hastigt. ,Måhändasl ! . Priorinnan brast ut i ymbiga tårar. Hon;ha de blifvit klostret en verklig skatt. Eadast hen pes röst hade när och fjerran dragit .de fromma: besöka till osså ;Förbannad vare hon! rasade sbboten. ,ten nes själ fare i helvetets djupaste pöl, och henne: lekamen blifve förströdd i alla fyra väderstrecken! pDetta öde, sade doktorn, har hon: sjeli val sig; äfven våra förbannelser äro onödiga. Hvad skall konunsen säga om denna nyhet? frågade honom abboten sakto. Åf er, högvördige herr ahbot, om jag så i öd mjukhet vågar sägan, fortfor priörinnsn jemrande erhöll hon dispens från herer och viglier, Gel kunde obehindradt gå omkring i klostergården.p