Aftonbladet – 19 februari 1844, sida 1

andra ett kors af ebenholts. Hon steg nu til fullo upp ur grafven och vände sin gång mo fönstret, der den heliga Anna stod i ordensdrägt och utanför hvilket Udo med ängslig förvåning höll och tyglade sin skygga bäst. Hon hade nu stigit upp i fönsterkarmen och slog med korset obarmhertigt sönder rutorna Men under klingandet Jjöd den bekanta röster ljufligt: Hvar är du, min ädle räddare? Hjelj mig! Fruktansvärdt har då förvandlat dig,, tilltalade henne Udo, hvilkendera är dim sanna gestalt, denna eller den oförgätliga förra? Dennal hviskade synen, i det hon lät en mask falla och befriade sig från den mörka nunnedrägten. — Udo gaf upp ett skri af öfverraskning, ty i hela sin ljuflighet stod hon åter der, kringfluten af ljusa, välluktande moln, som alltjemt qvällde fram ur rökelsekaret. Och i hennes gyldene lockar blixtrade Todtensteinarnes brudkrans af demant och smaragd. Rubingördeln omgaf det veka lifvet, ringar och spännen smyckade de sköna armarna och händerna, och perlband och kedjor slingrade sig flerfaldigt kring hals och bröst. — Nu hjelp migs, bad hon, att böja jernstängerna ifrån hvarandra, de äro för starka, mina händer blöda redan. Udo skyndade raskt till verket. Väl reste sig hans hår, ty han skulle hjelpa till att krossa ett heligt kyrkofönster. Men han såg henne, hörde den smältande stämman och hon klagade, att de veka händerna blödde. Förtrollerska! smädade han, hvad gör du med mig, att jag mot vilja och samvete måste lyda dig!. Hon log Om jag vore en förtrollerska, aå