Aftonbladet – 19 februari 1844, sida 1

Lätt svingade hon sig upp i sadeln och sprängde med lösa tyglar framåt den smala vägen utmed klostermuren och: utföre bergssluttningen. Hennes kläder flögo och rökelsekarets tjocka moln sträckte sig i långa strimmor efter henne, lika amdespår. . Först vid den andra bergshöjdeh! kunde Udo åter upphinna henne. Lätt och som ett andeväsende sväfvade hon i sadeln. Häån såg hentes ljufva ansigte förklaradt af glädje och månans sken. Och hon suckade lyckliggjord: Ack, jag känner mig så salig, som: vore jag redan dödlp Udo fattades ånyo af en bemlig rysning. sÅr du en död? frågade ban. Tillhör du ieke mer detta lif?, Den frien, sade hennes klara stämma, vet ipke hvad fången känner. Så länge har jag smäktat inom de dystra murarna, har hört sorgesånger och endats rökelsekärlens ånga, och är blek ven misshandlad af menniskor, bårda och dystra, som dessa klostergångar. Nej, med dem kan Pg icke bedja till Gud. Med dem icke hoppas och vänta min salighet. — O, hvilken lycka, att på lätta, vingsnabba hästen genomflyga ethern, lemnande skymmande skogar och nattliga berg till höger och venster om mig! Ja vält Det ligger: en betydelse i min flykts gyckelspel. I sanningl jag är stigen ur en graf; ty klostret är en. mörk graf. Jag känner mig åter salig och lugmid i Guds sköna verld. Tro mig, min vänt hvarje känsla af lycka profeterar oss vår stundande, 5 liga bestämmelse. Och här utlofvar jag, att då en gång min för friden mogna ande löses ur de kroppsliga banden, så vill jag likasom i dag blicka tillbaka på Guds sköna verld, och i eldig af