Aftonbladet – 17 februari 1844, sida 2

Jag förmår det ej klagade abboten. Gå åt belfvetet med er och de visas sten. Maten är lifsessensen.n Vakta er tungal, ropade magiern, hemlighetsfullt pekande i det toma. Se andehänderna, som vilja slingra sig kring er nacke. Ännu ett ord, och ni är dödens man. Abboten tystnade en stund förskräckt och uppskrämd, sedan stammade han med förvirrade blickar och gripande med händerna i lusten: Jag känner dig! Du är den onde ... trots de aptitliga skinkorna på silfverfatet. ... Ha, onde fiende! huru ljufligt ångar fettet af vildgalten ... gäckas ej med de fromma. ... O, förträffliga kock!, — Han slickade och log, derpå sönk ban blytung till marken och låg der, stel och orörlig, som klippan, om hvilken han drömt. . Doktorn undersökte honom noga, lyssnade på hans andedrag, kände på hans puls. Derefter krossade han hurtigt flera glasflaskor och retorter i stycken, kastade alla lösa persedlar hummel om dummel öfver hvarandra, strödde harts på kolen, så att hela laboratorium ögonblickligt blef oppfyldt af tjock narkotisk rök. Derefter utbrast han i elt förskräckligt ropande om bjelp, vid hvilket alla verldsliga bröder och noviser kommo framrusande. De vågade icke gå närmare, al fruktan för de täta rökmoln, som dolde abboten och magiern. Doktorn sjelf släpade med möda den , korpulenta abboten ut ur laboratorium och öfverlemnade den vanmäktige i sina förfärade tjenares vård. j (Forts. her.)