Aftonbladet – 17 februari 1844, sida 2

för makten, utan att stöta oppositionen, och tala för oppositionen utan att stöta sig med makten. En orsak till sinnenas närvarande stämning, som är starkare än alla andra, är måhända att nationen, som sedan femtio år skådat så många stora män och stora saker, helt naturligt finner sakerna vara obetydligare och männen mindre stora; hon vänder sina blickar från de allmänna affärerna och sysselsätter sig med specialfrågor. En politik har börjat med att reta sicnena; nu utledsnar hon dem, (bifallsskratt) och som stora nationer icke kunna qvarstå i denna verksamhet, i denna tomhet, passioneras de åter för de gamla frågorna, som regericgarna icke förmått lösa; dessa frågor blifva retningsmedel, stridsämnen; och dessa orsaker, jag rädes icke att säga det, de äro regeringens fel. Den första af dessa frågor, den som nödvändigt måste ställa kyrkan och staten i harnesk mot hvarandra och som derföre borde påkalla styrelsens hela omsorg och förutseende, det är lärofriheten; men regeringen har i tretton år lemnat utan den all lösning. Det fanns lagar, förordningar; man hade bordt antingen låtit verkställa dem, eller låta förändra dem om de icke voro lämpliga; att Jåta dem finnas utan att följa dem, var att väcka allas missnöje. En annan fråga, den om de religiösa kongregationerna, måste äfven blifva föremål för retande debatter. Talarens mening härom var känd; staten har i hans tanka ingen större rätt att hindra de religiösa kongregationerna än alla andra associationer. Men då det fanns förbjudna kongregationer, hade man bordt respektera lagen, och då regeringen icke gjort det, har hon sjelf framkallat kriget, och hon hade bordt finna att med ett sådant system skulle striden blifva oundviklig. Ett annat fel är regeringens sätt att behandla presterskapet. Julirevolutionen hade gjort en stor tjenst åt religionen. Den hade skiljt religionen ifrån politiken; den hade inneslutit henne inom den heliga sfer, der hon alltid skall finna styrka och storhet. Också hade tron återvaknat. Men regeringen hade ieke vetat att vörda denna stora samhällskraft. Hon har endast i dess återlifvande sett en ny kraft för sig, på hvilhen hon kunde lägga händerna. Hon har sökt att draga den till sig, att smida henne fast vid sig, i stället att i den se en moralisk myndighet, har hon deri trott sig finna ett politiskt medel. Hon har velat vinna denna kraft derigenom, att hon åt den uppoffrade en af de dyrbaraste friheter, som 4789 eröfrades af franska folket, religionsfriheten. Nåväl! då presterskapet sett sig behandladt såsom en politisk makt, hafva några af dess medlemmar trott sig äga en sådan, och de hafva då uppfattat den tanken, olycklig för den och för religionen tillika, att tala såsom vore de landets herrar. Frankrike har med skäl blifvit vredgadt öfver ett sådant språk. Det fanns ett medel att svara på presterskapets uppdrifna anspråt. Regeringarne äga, då de äro visa, ett säkert. medel att hindra stora uppror, och det är att rätta missbruken. Talaren erkände att undervisningen under några år gjort. omätliga framsteg inom sit: sköte; men uppfostran, som är hjertats. undervisning. har den väl följt samma framgående rigtning? Han trodde det icke. Han befarade att universitetet sjelf gifvit anledning till de anfall, som man rigtat mot detsamma. Och då några embetsmän ansett sig anfallne, förolämpade och förtalade af några biskopar; hvad har väl ministeren gjort? Den har tegat. Då hafva slutligen, retade af dessa anfall, några män, som talat i statens namn, anfallit icke blott en del af presterskapet, utan sjelfva katholicis men, kristendomen; och hvad har ministern för undervisningsverket gjort? Ja! många äro bestörta öfver denna kabinettets overksamhet. Talaren var det ej; han hade väntat sådant. Det har gjort inom landet hvad det gjort utanför: gjort sig till ingenting. Talaren utvecklade sedan sin mening, att striden mellan verldsliga makten och presterskapet icke, såsom många möjligen tro, skulle leda till det sednares seger öfver den förra, utan tvertom leda derhän, att presten blefve statens embetsman. Då presterskapet skulle se sig nödsakadt att kasta sig i maktens armar, skulle landet få röna en af de olyckligaste institutioners verkan, nemligen en politisk religions. En sådan önskade ej talaren. Han hade aldrig sett ett fritt folk, då ej frihetens rötter fästat sig i religionens härliga jordmån. Han förklarade det på det sätt, att fribeten är mindre ett barn af lagarna, än af sederna; och dessa åter bero väsendtligast af religionen. Han erinrade om Portalis ord till lagstiftande korpsen, i afseende på Napoleon: en moral utan dogmer är såsom rättvisan utan domstolar. Hvad som gagnar ett fritt folk, är äfven nyttigt för en demokratisk nation, såsom den franska; ty hvad är demokratiens karakter? Jo, att oupphörligt gradvis förbättra alla medborgareklassers fysiska och moraliska villkor, det är, att nedstiga i samhällets nedersta grundvalar för att hjelpa de olyckliga, upprätthålla de svage, uppmuntra de fruktande och obeslutsamma. Men för ett sådant arbete behöfves religion. Den philantropiska andan är icke tillfyllestgörande för ett sådant försök. Han befarade derföre att af en oförsigtig strid resultatet kunde blifva, att de principer försvagades, som han ansåg tjena till grundval för samhället. Han kunde således icke rösta för 4 af adressen. Den vore affattad i alldeles för munter anda: och han söt sig derföre till dem, som ville moderera uttrycken af denna punkt i adressen. (Forts. följer.) RT 4YfD. STOCKHOLM den 17 Febr. Bulletin M 36, d. 17 Februari kl. 1 eft. m. Hans Maj:t Konungen befann Sig i går på eftermiddagen bättre, än vid bulletinens afgifvande, bvilket förhållande ännu fortfar, ehuru mnatt-ron varit mindre god. Er. af Edholm. — Statstidningen för i går innehöll en Priere — cen bön till Gud på fransyska, om upprätthållandet af Konungens dagar.