NR kade qvistärne, sedan blef allt stilla Popplarna Ireste. sig höga och mörka. Muren; sträekte ut sig stel och lång, och allt var åter som förr. Endast Udö hade förlorat all lust och allt mod. — Huru kunde hon våga att erbjuda mig lön? Och huru vill hon endast genom kyrkfönstret komma ut till mig? det voro-alla hans tankar. Redan i två dagar hade abboten Bernbard befunnit sig: med den höglärde dr Genutus i laboratorium. Retorterna glödde öfver kolen, och alkemisterna lågo på knä, med armbogarna stödda mot länderna och tycktes vara inbegripna i djupt eftertänkande eller ifrig bön. Doktorp, i Jång med magiska chiffer utsirad talar, betraktade sorgfälligt sin välmående tjocka kamrat; som sedan två gånger fyra och tjugo timmar måst afhålla sig från sömn och föda, ty så fordrade det högvigtiga verk, som de hade för händer: d å Men den hersklystna naturen kräfde ut sin rätt, och abbe Bernhard till och med snarkade. Föraktligt betraktade honom doktorn. Han, en öfvad alkemist, kunde knäböjande, med hufvud och armar stödda mot låren, sofva och snarkade aldrig.-Nu: visste han sig obelyssnad, sträckte sig efter. en glasflaska med brun, kraftigt ångande saft, tömde den makligt och utplånade sorgfälligt alla spår af denna hemliga bandling från mun och skägg; derefter ropade han högt till abboten: ,Vid alla helgon, jag tror ni sofverl dermed nöp han :honom djerft i armar och länder, men abboten svarade blott med ett sakta mumlande. Dok. torn stötte honom med fotspetsen i sidan. Hög.