Aftonbladet – 15 februari 1844, sida 2

fader, men de sista orden kommo henne att bäfva. Men jag? hvem är jag? frågade hon. ,Min äkta dotter, log konungen. ,Jag bekänner för dig, hvad som ängslar mig, och du kan fråga: men jag?, Du låter icke taga kronan ifrån dig. Lugna dig, din medtäflerska befinner sig i kloster, dit böjelse och kallelse fört henne. Hon skall taga slöjan. Hvad? ropade Isalda; phon har ännu icke tagit den ? Väl frågadt, min dotter! Nej, hon är i dag ännu novis. Länge undgick hon mina forskningar, först för kort tid sedan förrådde henne likheten med hennes moder. — För dig är hon inte farlig, mitt barn! Afvenledes äro hennes anspråk ingalunda otvifvelaktiga och oantastliga. Hennes moder är af det kätterska huset Todtenstein, och blott fyra vasaller gålvo sitt bifall till min broders förmälning. Af en sådan förening kunde ingen thronarfvinge uppkomma. Dessutom tego alla, som visste af förmälningen och erkände mig som konung. Från det hållet, älskade barn, är intet att frukta, du ärfver kronan, och all skuld, som låder vid den, är min. — Men ett annat förhållande är det med din morbroder Hohenhorst. För ringare anspråk skull har denna mäktiga slägt i århundraden trotsat vår krona, och nu äro de farligare, än någonsin. — Gref Eberhard, jag kan icke säga annat, var mig städse trogen. : Och vi hyste alltid den gemensamma önskan att en gång förena våra barn med hvarandra. Junker Edmund von Hohenhorst anhåller om din band.n Isalda rodnade. ,Hvad! utbrast hon, jag är knappt fyllda sexton år och skall redan tänka på