Aftonbladet – 15 februari 1844, sida 2

min fader, icke heller på mig, den botgörand brodern hade min själ i händerna; jag måste gö ra med honom hvad han sjelf gjorde.n Då: efter fyra timmars botgöring den orörlig: kroppen fick åter lif, bårkåpan blef dragen öfve de blediga lemmarna och ban reste sig, likason af den yttersta dagens basunljud förandligad smärt, lätt, musklerna ännu ryckande konvulsi viskt, förkrosselsen ännu skummande kring mun nen, då närmade jag mig genomträngd af rörels för att emottaga botgörarens första välsignelse. — Och han lade en gång handen på mig, kallad mig konung!) profeterade min faders död, profe terade ock — min broders.n . Här stadnade konungen, störtade hastigt några bi gare vin i munnen, derefter fortfor han: Profetior na gingo i fullbordan! Förbanna Gud profeten Amen! Jag skall veta att hämna mig! — Fråj den stunden var jag en annan menniska. Hittill hade jag kännt hvarken afund eller vrede, ja brydde mig ej om, att man såg öfver mig. Ja förlät -en hvar, som förolämpade mig, jag gjord ej: motstånd, då man gjorde mig orätt. Nu vill jag På en gång, att man äfven skulle bemöda si om mitt bifall och söka att bibehålla mig vid god lynne. Mitt misshag skulle man rädas och bäfv för min vrede.n Anyo tystnade konungen, försjunken i qvalfull minnen, hvilka han sökte dränka i vin. pHvar före berättar jag dig detta allt?, fortfor ha Men du måste veta, att min broder lemnade e dotter efter sig, och enligt all rätt och sed till kom kronan henne och icke mig. Isalda hade i en ångestfull spänning åhört-si