Aftonbladet – 15 februari 1844, sida 1

Fina, hvita dukar svajade, och späda, hvita händer klappade emot hvarandra. Junker Edmund van Hohenhorst förde prinsessans rikt uppbetslade gångare vid den gyldenc tygeln. Han sjelf red på en stolt, isabellfärgad hingst, och hvarje dam i sviten hade en lysande riddare vid sidan, som ledde hennes häst. Magistraten, det lägre presierskapet och handtverksskråen följ de processionen till fots. Ju närmare tåget nalkades torget, desto större blef trängseln. Ryttorne kunde slutligen ej längre bereda väg bland folkmassan, och jungfrurna råkade emellan hästarna. Junkern von Hohenhorst saf befallning att hugga in med dragna svärd, och ryttarne läto icke säga sig det två gånger. — Då vankades det blodiga hufvuden och svåra sår. Klagan och ångestskri täflade med jublet, och de svårt sårade blefvo öfverridna och lågo qvidande på gatorna, utan alt någon kunde hjelpa dem. Isalda rynkade pannan, och trots hennes ungs iom och skönhet visade hennes ansigte så djupa rag af vrede, alt man ej kunde misskänna Hen18 vara annat än sin faders äkta dotter. — Men uber von Hohenhorst sade med ädel ridderighet: Se dock, den gemena massan! så berusar dem pegäret att gifva deras sköna. konungadotter ryllning, alt de icke fråga efter svärdens skärpa och låta nedhugga sig, blott för att kunna njuta f er anblick och jubla emot er. Hvad har ni j då att vänta af edra grefvar och riddare, och Lill hvilka uater skall icke eder huldhet och högvet uppelda deml Isalda svarade temligen ovänligt: Höge junker! skall jag säga er, huru det tyckes mig? Känner ni