Aftonbladet – 15 februari 1844, sida 1

sagan om städerna under hafvet och menniskorna, som hälften af året äro fiskar? Då de åter blifva menniskor, bebo de sina städer på hafsbottnen, med stora kyrkor och klockor, hvilkas festliga Jjud tränger upp till hafsytan, hvarest sjömännen höra det och se ner i djupet. — Jag inbillar mig bafva beträdt en sådan sagoverld, ly stadsluften gör mig beklämd, den är sumpig och faktiz som under hafvet. Och himmelen blickar dyster ner på de trånga gatorna, allt synes hemskt, orenligt och gyttjigt. Kyrkorna och Palatsen stå der i stel, smutsig prakt, lika förlorade och förgätna dyrbarheter. Och menniskorna här blicka förskrämda och fånigt framför sig. De öppna munnarne och gripa efter kroken och tränga och störta sig till tusendetals i nätet, för att låta slagta sig. Jag önskade kunna tillsluta öronen, på det illusionen måtte blifva fullständig. Junker von Hokenhorst var förtrolig med kunganycker och skrattade hbjertligt åt prinsessans nådiga skämt. Ilemligen närde han dock inom sig allehanda betänkligheter. Är det möjligt, tänkte han, att en sådan ung hänförande varelse kan vara så utan all känsla? Tusende vänliga anleten afIccka henne intet leende. Man gör allt af kärlek till henne, luften dallrar af glädjerop, hela ängar äro plundrade; och hon har intet annat än förnämt tadel? På torget stod hela konungens lifvakt under. vapen. Från slottet voro på flera hundrade stez mattor Jagda och trapporna öfverdrazna med kläde. Grefvarne, och i spetsen för dem srefve Eberhard von Hohenhorst, samt det högre presterskapet väntade här prinsessan. Junker von Hohenhorst samt de öfriga ädla herrarme neh da