Aftonbladet – 14 februari 1844, sida 2

—————E—E—EEREREEEREREREERERE——-——E—E——— R — — och blifva dig så mycket kärare, ty du skallinse hvad det är, att sakna den, och skall deröfver blifva förskräckt. ; Annu en gång bjöd han henne af brödet och flaskan; men hon fortfor i sitt vägrande. Välan då, återtog han, vi hafva ännu en lång väg framför oss, som fordrar att blifva tillryggalagd. Låt oss i Guds namn bestiga våra djur. Och lätt och lydande reste sig den beslöjade upp från marken. Hjorten, hvilken obunden betade, kom fram på hennes rop, och med van arm lyfte henne munken upp i sadeln. — En stund höll han henne omfattad. Blanka! Blanka lp ropade han, gripen af en plötslig smärta, och jungfrun sänkte hufvudet. Han slet sig från henne, slog båda händerna för ansigtet, derefter närmade han sig långsamt sin mulåsna och satte sig upp på. den. Kapten Walter lät dem fara. Han kunde ej qväfva en känsla af medlidande. St. Annas kloster och de stränga reglorna derstädes voro allbekanta. Ofta dogo noviserna redan under profåret. Men bestodo de detta, kommo de merändels till hög ålder. Och alla nunnorra i St. Ånnas kloster stodo i stort rykte om helighet. — Förrädare äro de väl ickel tänkte kaptenen, men det gör mig ondt om jungfrun, hon är utmattad, kan icke sofva, ej heller äta eller dricka Jag känner det! — och dock tänker hon inte på sig, utan på böndernas och det lumpna packet: lidande, och för munken är allt det der doch icke heligt nog! Han predikade så klosterlig fromt om tröst för henne, att jag vill vara fördömd, om icke jag också har bättrat mig med under det jag spionerade, Det är ett helgons äkt: