Aftonbladet – 14 februari 1844, sida 2

mera är i köttet, på det du ock må vara i andanom, då du upphör att vara i köttetln Jungfrun sade: Mitt hus olycksöde omfattar mig, men jag tackar Gud, som har gjort mig starkare att utbärda bedröfvelse, än långa resor. Mest smärtar mig skiljsmessan från dig; 0, att jag icke hör ditt ord, som alltid höll mig upprätt. ;Barn! sade munken med tårar. pDet är ju icke mitt ord. Ett gammalt Ord, som tonar ifrån evighet till evighet, och den som sade det, är icke död. Han vare med dig! För kaptenen varade detta afsked för länge. Han befallte uppbrott, pilgrimerna voro fullkom-. ligt undergilna sitt öde, endast hjorten satte sig till motstånd och gjorde med sina horn hästarne skygga. Blanka behöfde all sin konst för att hålla sig qvar i sadeln. Då hon ändtligen stillat honom, räckte hon hans tyglar åt kapten Walter. Långsamt satte sig tåget i rörelse. Landsvägarne och bebodda trakter blefvo sorgfälligt undvikna. (Forts. följer.) —— ER — Danskå tidningen Fedrelandet berättar, att då Heibergs vådevill Konung Salomo och Jörgen Hattemager en dag i deana månad uppfördes på teatern i Köpenhamn, blef följande vers Mon Freden vare vil paa Jord? Jeg tör den ikke prise: See Rusland voxer op saa stor, Hvad skal hun faae at spise? mottagen med bifallsyttringar, hvilka likväl förmodligen hvarken voro ämnade att tillkännagifva något medlidande med Rysslands hunger eller någon böjelse att bidraga till dess stillande.s