consistorii förfarande, hvarigenom Hofpredikanten Af zelii competence vid ifrågavarande förslagstillfälle blif vit underkänd, samt i följd deraf, med upphäfvand och undanrödjande af det upprättade förslaget, åter förvisat målet till ny handläggning af consist:m, son egde att, utan hinder af dess förra beslut, nytt förslag efter det Afzelii förtjenster blifvit vederbörligen pröf vade och med öfriga sökandernes jemförde, i lag ordning upprätta: vid hvilken utgång af förberörd fråga de af Hof-predikanterne Fröst, Almqvist oc Wensjoe, hvar för sig, nu anförda underd. besvä komme alt förfalla. — HM 7 af Winterbladet, som utkom i går innehåller .en intressant artikel i anledning af de Gustavianska papperen, nemligen en karakteristil af Konung Gustat III. Winterbladet visar, mec ledning af dessa papper,, huru Gustaf allt ifrår barndomen blef uppdragen till hat emot det konstitutionella regeringssältet, och tillika, att Konungen var för ytlig för att kunna och: vilja gifvå statsskicket den förbättring det behöfde, i ställe att störta det. Åtskilliga bevis framdragas och på den list och dubbelhet, som genomgår hel: Gustafs bana, och som ådrog honom det djups hat, hvilket slutligen kostade hans hi! Jemnväl citeras några frimodiga yttranden af friherre Sprengtporten... — Vidare förekommer en artikel om Stockholms bevakning, hvarvid. vi en annan dag torde hafva några mindre erinringar att framställa. Slutligen bland dagens ämnen några reflexioner angående den ofta omtalade ryska eröfringspolitiken och. serdeles kejsaren af Ryssland personligen. Vi meddela här nedan ett utdrag af denna sista artikel: Och hvaraf kommer detta? Vågar ingen höja sin röst, emedan denne djerfve Tsar kan stödja sig på ofantliga krafter inom sitt ofantliga rike? Är:han så irnerligt förenad med sitt folk, att han kan räkna på obegränsade anvsträngnicgar från det? Finnas inga missförhållanden med nationen, ingenting inom landet, som påkallar de matetiel!a krafterna der? Kunna dessa ostördt och odeladt hållas till hands att skräma fremmande makter eller de nykufvade folken? — Om icke alla tecken bedraga, så är detta allt rätt problematiskt. Först och främst hafva Ryssarne just nu ett farligare uppror (såsom de sjelfve kalla det) att dämpa, än då någonsin haft: de Kaukasiska bergsolken förstöra den. ena ryska armeen efter den andra; och med yttersta motvilja lär det redan vara, som ryssarne gå den nästan säkra undergång till möte, hvilken ligger uti att blifva kommenderad mot Kaukasus. Detta krig förstörer armeer och, hvad värre är, meddelar dem den demoralisation, som kommer af hopplösbeten; och det föröder dessutom omätliga materiella tillgångar. Hurudan andan är bland ryska krigarne, vill också synas af de desertioner, som i massor ske in öfver preussiska gränsen. Man skryter, att ryske soldaten i allmänhet är färdig att underkasta sigi allt af blind lydnad; men betydliga undantag tyckas dock finnas, när hela regementen med befäl desertera; och autokratens tillit till sin armee tyckes icke kunna, efter sådana exempel, vara alldeles oinskränkt. Sämbardet mellan Kejsaren och adeln — den enda tänkande och makthafvande delen af ryska mnationen — måtte då åtminstone vara ovanligt starkt? — Att tvifla på äfven detta saknas icke anledningar. Den skoningslöshet, bvarmed Kejsaren ser sig nödsakad att lägga äfven denna det af ryska befolkningen under den allt jemnande käppen, tyckes antyda, att det icke är så alldeles h:lt på det hållet heller. Säledes, i stället att anse just denne ryska Kejsaren mer än någon af hans företrädare ega fria händer att vända utåt, skulle man tvärtom vara frestad tro honom omhvärfd af ovanligt stora svårigheter och faror. Och ändock talar han ur en högre ton, än någon sjelfhållare förr gjort! ändock äro hans kufningsoch förstoringsplaner rastlösare än någons! ändöck bäfvar han mindre än någon tillbaka för de: djerfvaste amalgamationsoch tillintetgörelseplaner i afseende på sina eröfrade provinser och dem han ögonskenligen ämnar eröfra! ändock föreskrifver han twofsigare än någon, hvilken regent eller regeringsform hvarje stat i Europa skall få taga sig! — Måste man hissna. för den oförskräckte mannen, som vågar allt detta, så kan man ej heller neka sin beundran åt de europeiska potentaterna, som med välbehagligt leende höra och se allt det, som kommer från det hållet. Då Napoleon var på höjden af sin makt, forde han ungefär ett sådant högt språk och kufvade och amalgamersde omkring sig lika oförfäradt, och detta äberopades alltid såsom en orsak, hvarföre de andra makterne icke ville lemna honom rast eller ro, förr än de förödmjukat honom; och dagligen slagne, återkommo de dagligen till anfall, tills ändamålet vans. Denna olikhet är ett märkligt tecken i vår tids historia.n SENASTE ku KOMMINISTRARNES REPRESENTATION. Uti-Stora Kopparbergs tidning läses följande nsända arikel öfver detta ämne: I händelse Comministrarne inom Westerås Stift kulle vilja begagna sin lagliga rättighet, som ända