Aftonbladet – 12 februari 1844, sida 1

SVENSKA BIETS FÖRKLARING OM SITT OBEROENDE: s 2 Tredje Artikeln. (Forts. från Onsdagsbl.) I samma mån en offentlig person, vare sig individ eler persona möralis, söker inflytande i det alimänna, samt för detta ändamål bemödar sig att ingifva publiken ett stort och fördelaktigt begrepp, antingen om sin karakter, sin förmåga, sina öfriga yttre verkningsmedel, eller allt detta tillsammåns, i samma mån bör en sådan person icke känna sig stött, utan tvertom smickrad af, att äfven ändra göra honom till föremål för den offentliga uppmärksamheten, samt begagna den inbjudning och den rättighet han sålunda gifvit dem, ått sysselsätta sig med bonom, att granska och kontrollera sanningen al hans framställningar om sig sjelf. Detta måste äfven och i främsta rummet gälla för en tidningsredaktion. Det finnes snart sagdt intet bland de ämnen, hvilka bero af menniskornastiligöranden, som ligger utom gränsen af en politisk publicists behandling, emedan samhällenas organisation och inrättningarnes genomträngande af ett till allmänt tänkesätt vordet sedlighetsbegrepp, måste utvöra publieitetens högsta mål att åstadkomma. Men ust derföre att denna tanka egentligen och i och ör sig sjelf, blott uttrycker ett ändamål, kan len äfven betraktas såsom en allmän sentens, en levis, ett motto, en titel, som hvarje publicist maturligtvis gerna vill tillegna sig, på samma sätt om hvar och en gerna, så länge han kan, påstår ig och sitt parti vara det sannt liberala, samt trida för fäderneslandets och folkets verkliga båtnad 0. s. v. Detblir sedan en annan sak, hvårom det illhör hvar och en att fatta sin öfvertygelse, om