Aftonbladet – 10 februari 1844, sida 2

Uppå bordet höjde sig en orgel, hvilken räckte nästan ända upp till salens hvalf, och man såg Vmiböjtel, klädd i gula handskar, lägga de små fingrarna på tangenterna. — Jag för min del bade heldre hört de fyra storskrytarne tala, än musicera. Men de musicerade vackert; orgeln klinoade än som en picolaflöjt och än som en säckpipa, och Renommist, Bramarbas, Nimrod och Nötknäpparen trummade och smattrade, som gällde det att göra hvarandra: företrädet stridigt. — Imedlertid blef den andra pelargången öppnad, och musikanterna, hvilka gingo i spetsen, hade sina instrumenter under armarna. Tåget gick rundt omkring taffeln, rätterna blefvo framsatta tll beskådning och förskärarne närmade sig. — Under måltiden kunde vi icke höra våra egna ord, så väldigt skallade musiken i den höghvälfda salen. Då denna slutligen tystnade, gladde vi oss alla åt den bebagliga stillheten. — Men sel! magiern bade aflägsnat sig, måhända för att förbereda nya operationer, och våra fem små musikanter, hvilka sågo sig utan uppsigt, började en träta med hvarandra. Nimrod,, begynte Vindböjtel, shvar har du lärt dina fanfarer? Kanske af dina hundar, då de tjuta under dina piskslag? Jag hade lust,svarade Nimrod, att spela upp en sådan fanfar med dig, att du skulle knurra ihop, som en söndertrasad smedbälg! Träten icke nu, liderliga följel anmärkte den hedersamme Nötknäpparen, utan skicken er, såsom det anstår verldsberömda virtuoserl Hvad., skrek Renommist, detta tänderskallrande, hesa pukskinn, hvilket endast duger till att: knäppa nötter, vill tala om musik? Och Bra