Aftonbladet – 8 februari 1844, sida 3

Fe BV BR VB, TA MVA auUuUua tj ville tystna, förnyade, hvarefter han åter lade sig på sängen. Vredgad öfver Ingars fortsatta gråt, fattade Holmberg sedan en pära sängen stående, två alnar lång och i nedra ändan jernskodd så kallad pikstafb (begagnas egentligen vid färd på is), och dermedslög han en stund Ingar, hvars gråt då blef än bitterligare, hvarföre Holmberg steg upp och kände efter hvar barnets hufvud låg, för att, som han yttrade, icke slå miste. Derefter utdelade han vidare en mängd slag, af hvilka en del träffade Ingars håfvud och en del sängkanten. Af fruktan för Holmbergs uppretade sinnesstämning vågade gossen Ola Olsson icke något försök till barnets räddning. En i samma hus boende qvinna, Mätta Jönsdotter, som hört slagen och skriket, hade i anledning deraf en gång på aftonen ingått till Holmberg. Han beklagade sig då, att han för Ingars gråt icke fick sofva, och då Mätta ville försöka att med dricka tysta Ingar, hindrades hon derifrån af Holmberg, sum föregaf att det för barnet icke vore nyttigt att förtära så mycket våtvaror; hvarjemte han yttrade sin förargelse öfver flickan, hvilken han förmodade vara en byting. När Ingar Andersdotter kl. 4 på natten hemkom, fann hon lilla: Ingar i dödskamp. Då hoh märkte huru illa det stod till, försökte Holmberg inbilla henne, att barnet stött sig emot väggen, hvilket dock föreföll Ingar Andersdotter otroligt. På hennes enträgna begäran, och sedan sonen Ola äntydt förhållandet, tillstod Holmberg slutligen, att han slagit barnet med en käpp, för att tysta det, emedan dess oupphörliga gråt under nåtten hindrat Holmberg från njutandet af någon hvila. Derefter bad han Ingar Andersdotter att tiga med hvad:som passerat, och att föranstalta om ringning för liket. . . . Sedan Ingar aftvättat ea-del blod från barnet, gick hon till sin grannqvinna, nämnde Mätta Jönsdotter, och berättade för heune hvad som skett, hvarvid hon äfven yttrade, att Holmberg ville hafva händelsen förtegad: men då Mätta svarade, att hon icke kunde bära en sådan tyngd på sitt !samvete, utan måste uppenbara sanningen för sin sjätasörjare; var äfven Ingar Andersdotter dertill beredvillig. Mätta: biträdde derefter Ingar medbarhets klädsel, och när den var fullbordad, anmanades Holmberg att taga barnet i famn och bära ut det, men härtill kände han ingen lust, utan vände sig mot väggen med en svordom på läpparna. — För all del tig du, så att jag icke kommer i klabb! bad Holmberg, då Ingar Andersdotter påföljande morgön skulle gå till presten, för att, som hon sade, begära ringning; men:trogen sin bättre föresatts berättade Ingar händelsen för själasörjaren, och förjanledde derigenom sin älskares häktande. Vid läkarebesigtning å. barnets döda kropp iakttogs en mängd sår, svulster och blånader å de fleste ställen på kroppen och isynnerhet å hufvud och ansigte, hvars betäckningar funnos starkt contunderade, samt å flera ställen krossade och lossade från benen; i anledning hvaraf läkaren attesterade, att väl icke någon af de förefunne skadorna varit i och för sig, dödande, men alla i förening, genomsdet betydliga. blodextravasat de medfört, ovilkorligt vållat döden. Den 3 Mars börjades vid, Ingelstads häradsrätt i Hammenhög ransakning med icke ällenast Holmberg, utan äfven Ingar Andersdotter och Ola Olsson, de begge sednare såsom misstänkte för delaktighet i det brott, hvarför Holmberg blifvit häktad. Å Holmberg uppgat: att han,:som: för sjukvårds erhållande flyttat till Ingar Andersdotter, der fortfarande varit plågad af stark feber, förenad med nästan ständig sömnlöshet och afmattning, utan att likväl sinnesoreda deraf föranledts; att om under denna tid sömnen någon gång velat infinna sig, bade den alltid blifvit störd af dottren Ingars skrik och jemmer, som aftonen den 9 Februari varit mera ihärdigt och plågsamt än vanligt, hbvårföre, sedan Ola Olsson med ett s. k. skäcketräd slagit barnet så att det tystnat, Holmberg, då det åter börjat skrika, blifvit uppbragt och fattat en vid kakelugnen stående pikstaf, med hvars skaft han, sittande på sin egen säng, måttat åtskilliga slag åt kakelugnsbänken, der Holmbergs båda barn lågo, utan att närmare iakttaga huruvida han dervid räffat Ingar, som imedlertid oupphörligt fortfarit att gråta, hvarföre Holmberg med pikstafven bultat i vänkkanten , och sålunda velat skrämma Ingar till ystnad. Holmberg hade slutligen insomnat och icke örrän klockan 4 på morgonen återvaknat vid Ingar Andersdotters hemkomst, då han på hennes fråga gesast medgifvit att han slagit barnet, ehuru han icke örmodat att slagen tagit så hårdt.. Och bedyrade Holmberg, att hans mening icke varit att slå ibjel varnet, hvilket han medgaf att han aldrig skänkt nåson omvårdnad, hvartill han uppgaf såsom Tförklaingsgrund den omständigheten, att han, Vid betrakande af barnets vanskapligbet och sjukliga tillstånd, yfta kommit på den tankan, att det kunde finnas nåson sanning i den gamla folktron om af elfvorna vorthytta barn, samt att Ingar möjligen kunde vara tt sådant. Han tillade derjemte, att Ingar Anderslotter, som utsvultit och illa vårdat barnet, samt från ördan af detsammas underhåll ofta sökt att blifva beriad, ifrågavarande afton omkring klockan 35 hemommit ochdå tilldelat Ingar flera slag i hufvudet ch ansigtet, hvarefter hon tillhviskat Öra Olsson nåon för Holmberg okänd föreskrift, troligen om barets dödande, samt att Ingar Andersdotter: derefter tsat aflägsna sig, men säkerligen qvarstadnat i näreten al hemmet och der afvaktiat Holmbergs, insomande, hvarefter bon sannolikt sjelf dödat barnet. Äfven sedermera, under ransaknidngen, sökte Holmerg ö:vertyga Ingar Andersdotter och Ola Olsson, tt de icke voro så oskyldiga, som de bemödade-att amställa sig. I en till häradsrätten :ingifven skrift ger Holmberg bland annat: Det kunde för deras älaro vara likaså nyttigt för dem att lida för deäs broll här i verlden, som för mig; och en så Umvelslös menniska (Ingar Andersdotter), som kan äda inför rätta i fårakläder, men invärtes vara en glupande ulfven, kan göra allting.. Håradsrätten, som tog för gifvet, alt de slag; Holms . erg utdelat, ensamt varit vållande till Ingårs död, röfvade rättvist döma Holmberg att för denna ogering, hvyarom han ansägs öfvertygad , mista lifvet geom halshuggning. Hvad beträffade Ingar Andersptter och hennes son Ola Olsson, så hade väl emot em förekommit, att de icke allenast underlåtit att sa den aflidna i lifstiden den o:ovårdnad och sköt1 som vederhordt nan mf. vn os rt mm m då lang