Aftonbladet – 6 februari 1844, sida 3

mindre, och afkastningen af gemensamt arbete vida fi lstörre, än då hvar familj arbetar för sig. Sanningen erhäraf kan ej betviflas af den, som sett verkningarna af alla arbetskrafters förening till ett och samma mål. Ij Svårigheten är endast att finna ett medel, hyarige-: ri nom alla försättas i samma nödvändighet att arbeta; -j är detta funnet, så följer af sig sjelf, att en dylik arbetsförening tillväxer i rikedom. Huruvida samma grundsatser efter en större skala kunde vara användbara för gamla verlden, är en af dessa frågor, hvilka skaka menskliga samhället till dess grundvalar, och den kan endast genom erfaren, heten nöjaktigt besvaras. Om en sådan sakernasordel ning, åtminstone till en tid. burit sig i nya verlden, tyckes man deraf kunna hemta anledniag till den tl förmodan, att samma id, endast med utvidgade diri mensioner, skulle, äfven i moderstatens mera inveck-Ilade förhållanden, kunna göras gällande. Försöket I skulle åtminstone af mer än ett skäl löna mödan; ) Ity så länge man måste erkänna, att der finnas menniskoklasser, hvilkas belägenhet svårligen kan försämras; att det närvarande systemet, i fall nemligen detta rl ord här kan användas, lägger odrägliga omsorger på I den rike, tryckande bekymmer på medelklassen, och I I förtviflan på den fattige; så länge makt och förtryck, begär efter inflytande och lömska anläggningar, vanI makt och förnärmande af andras rätt, äro nära nog Joskiljattiga: så länge skall det icke väcka förundran, lom någon del af denna, i fiendwvligt förhållande till I hvarandra ställda folkmassa sökte tillegna sig dessa I fredliga grundsatser, hvilka, på andra sidan hafvet, blifvit meå fördel satta i utöning. Det vore ju inIgen omöjlighet att anställa ett försök i afseende på I egendomens gemensamhet, utan att derföre behöfva llantaga den andliga högfård och grymma vidskepelse, :lsom utmärka dessa qväkare och rappister, och hvilka, långt ifrån att nedsätta sjelfva ideen, snarare utvisa I hvad den, utom dessa tilisatser skulle kunna vara. De grundsatser, genom hvilka dessa menniskor I skilja sig från hela den öfriga verlden, måste indes atta någonting af friskhet och naturenlighet, anharg I skulle de ej ega bestånd. . Detta friska, naturenliga, lär likväl på ett förfärl gt sätt nedtyngdt af det sjukliga, naturvidriga. — Liksom alla religiösa begrepp; hvi:ka skilja sig från våra egna, så synas äfven de dansande qväkarnas, under mundtliga meddelanden och i det dagliga lifvet, förståndigare än på papperet och på a:stånd. I lifvet träder det orimliga och egna tilbaka för det sanna och allmänna; likväl måste medgifvas, att jäg ingenstädes sett mera uppenbara orimligheter än just hos dessa qväkare. Hvad som i deras åsigter finnes friskt och lefvande, är detsammå som i alla tider uppehållit svärmarens mod; -dertill kommer den samfundsanda, som på det fördelsktigaste skiljer dem från munken ocheremiten. Men härmed bar man också yttrat allt det goda, som om dem möjligen kan sägas. Deras andliga högmod, dåraktiga fåfänga deras förstånds mörker och sinnesråhet utgöra deretot en ganska sorglig sida af taflan. All läsning snarare motarbetas, än befrämjas hos dem. Alla deras tankar äro liksom uppslukade af deana enda: frihet för äktenskapets tvång. Följderna af en sådan tankegång kunna lätt förutses. I sjelfva deras andaktsöfningar återfinnes den på ett osmakligt sätt; och huru kan det vara annorlunda, då den utgör enda afbrottet i den tröga slentrian, som de hedra med namn af lif. Utan nägra otillfredsställda bebhöof, utan förhoppningar, utan nya tilldragelser hvarken i den yttre eller inre verlden är deras lif em fortsättning af själlöst arbete, utan någon andens verksamhet. Å r Qvinnorna, med sin fula klädedrägt, sina tätt åtsittande, ogenomskinliga hufvudbonader, sina grofva, ytterst snäfva klädningar, äro högst obehagliga. Som de i allmänhet ej tycka om rörelse i fria luften, hafva de ett blekt och nedstämdtutseende, hvilket hos dem är mycket mer i ögonen fallande än hos det andra könet. Då de före gudstjensten betraktåde oss med sina stirrande, själlösa ögon, erforo vi nästan samma sorgliga intryck, som åsynen af de mest förnedrade slafvar förorsakar; och då de uansade, tyckte man sig se lik, som galvanismen satt i rörelse. Jag fruktade att jag, under denna afdelning af gudstjensten, icke skulle kunna afhålla mig från skratt; i verkligheten var den dock mera ömklig än löjlig. Tre karlar reste sig upp och afsjöngo en enformig sång, under det de med höpknäppta händer utmärkte trakten: en rörelse som liknade den, hvilken huaden gör med labbarne; emedlertid dansade hela församlingen, med undantag af några gamla qvinnor och barn, som sutto utanför. Karlarne stampade med fötterna, qvinnorna hoppade, med armarne utefter sidan, bil och dit; alla tillsammans beskrefvo beständigt en qvadratformig figur: gossar och fullväxta karlår på två sidor, qvinnor och flickor på de motsatta. Guidstjeasten utgjordes dessutom af böner, sånger och en predixan, hvilken lärer varit af bättre beskaffenhet än vanligt. Besynnerligt nog handlade den om religionsfrihet, och innehöll ingenting anstötligt, om man ic.e så skulle vilja anse den liknelsea, att amerikanska revolutionen utdrog sista tanden ur den röde drakens mun. Man kan lätt föreställa sig, att bland ala barn, som af lata, fattiga eller vidskepliga föräldrar (måst enkor och enklingar) införlifvas i detta samfund, äro många som i längden ej trifvas vid detta lefnadssätt. Under den härdt stärkta mössremsan, såg jag månget ungt ansigte, hvaruti stod skrifven en profetia om återvändande till den öfriga veridea. Två af gossarne stampade under dansen så kraftigt, att man ej kunde undgå att sätta deras andakt i fråga. Ar ett enda exempel kan man ofta sluta till sinaesstämningen hos många. En flicka, af sin mor, som var enka, tidigt införd i de dansande qväkarnes samfund och underkastad dess föreskrifter, hvilka för henne från första stund voro förhatliga, låtsade en söndag illamående, för att få vara hemma från gudstjensten. Under det den som bäst pågick, och hon således trodde sig säker för öfverrumpling, hoppade hon ut genom ett fönster på nedra botten och svängde sig behändigt upp på en liten häst, so a händelsevis betade utanför. Utan sadel och tyglar red hon några hvarf omkring instängseln, hvarefter hon ganska bet skedligt återvände inom sinä fyra väggar. Man hade likväl blifvit henne varse, och hon fick sina tillbörliga förmaningar; trött och uppledsen vid hela inrättningen lemnade hon den snart. Ea af mixa bekanta, hacatt i närmasgta hv tag flickan Ii din tjance s för