Aftonbladet – 6 februari 1844, sida 2

väl böra kunna en halftimma på förhand säga, när. det verkligen gäller.n ) Härvid bör göras den anmärkningen, att Statsråderne, i händelse af Konungens dödsfall, skola först taga den nye Konungens ed, och sedan aflägga sin. till honom. (Aftonbladets not.) EN BLICK I DET INRE AF FRANSYSKA DEPUTERADE-KAMMAREN. En af denna. kam mares egna ledamöter, tillhörande venstra sidan, Hr Gustave de Beaumont, har nyligen i en serie af bref, införda i Siecle, ingått i en undersökning om de politiska och sociala inrättningarne i Frankrike. I dessa bref lemnar han en ganska tänkvärd målning af förhållandet i allmänhet med de deputerades sjeliständighet, hvilken torde förklara åtskilligt af det vacklande, den oefterrättlighet, hvarpå man sett så många prof i Fransyska deputeradekammaren under konung Ludvig Filips babila styrelse. Det är annars anmärkningsvärdt, att man på båda sidorna om kanalen numera kommit till ssmma öfvertygelse om nödvändigheten af traktamente för de valda representanterne, såsom ett bland vilkoren för deras sjelfständighet. Hr de Beaumont yttrar sig på följande sätt, rörande detta ämne: Det finnes nästan icke någon nyvald deputerad, som ej inträder i kammaren med en ganska bestämd vilja att handla oberoende, och som icke börjar sin bana i öfverensstämmelse med denna föresats. Den första perioden af hans verksamhet fortgkår på detta sätt. Imedlertid är han utån någon större förmögenhet, ty i Frankrike finnes öfverhufvud inga stora fortyner samlade i en hand. Vistandet i Paris medförer för honom större utgifter, än han beräknat. Hans hushållning, från hvilken han nödgas aflägsna sig, lider af hans frånvaro, och hans inkomster aftaga på samma gång, som hans utgifter tilltaga. Han brottas modigt med dessa första motgångar; han inskränker sina öfverflödiga utgifter. Han använder alla hederliga medel. Förgäfves; bördan öfverstiger hans krafter. Utgifterne tilltaga, inkomsterne minskas. Han har då endast valet emellan tvenne sätt att handla: antingen att nedlägga representantkallet och derigenom söka rädda sitt ekonomiska bestånd, eller ock att stanna qvar i kammaren och emottaga ett embete, förutan hv.lket han icke har tillräckliga inkomster, för att kunna lefva. För en, som i denna belägenhet har det aktningsvärda modet att lemna representantplatsen, finnes det 400, som hafva den svagheten att stanna qvar på denna farliga post, der-strid i detta hänseende alltid är detsamma, som nederlag. De duka dock icke genast under; det är icke utan svårighet, som de frångå de förbindelser, de iklädt sig inför sina egna saimveten, och deras medborgares aktning är ett band, som är för dem svårt att slita. Imedlertid blifva behofven allt mera tryckande, förförelserna, som ständigt växa och passa på det svaga ögonblicket, blifva hvarje dag mera djerfva. Representanten känner sig vackla; han ser sig omkring, och finner att så många andra affallit, att äfven han fårmod dertill.; Han säger då för sig sjelf, att oppositionen ingenting uträttar, att bennes strider icke lemna några resultater; och slutligen att man dock tjenar landet då man tjenar makten — och han mottager ett embete. Så går det verkligen till. Nå väll Man måste uttala det utan tvekan, emedan det finnes sapningar, som, för att riktigt uppfattas, endast behöfva framställas: det enda botemedlet för ett dylikt ondt vore, att de deputerade finge traktamente. Må man förstå mig rätt, och icke gifva åt mina ord en betydelse, som de icke äga. Vi påstå icke att traktamentet för de deputerade skulle göra dem alla oberoende, äfven sådane, som icke vilja vara det. Nej, visst icke; det skall visserligen icke hindra dem ifrån att köpas, som vilja sälja sig, och man kan räkna på, att äfven efter införandet af traktamente för representanterne, skall det ändock gifvas många deputerade, som skola fortfara att icke i representantkallet se annat än ett medel till personliga fördelar. Men vi påstå att i närvarande stund, och oaktadt allt det förtal, man hörer rigtas emot national-representationen, finnes det deputerade, och det i stort antal, som skulle vilja vara oberoende, men i anseende till sin ekonomiska ställning ej kunna vara det. Och vi tillägea, att införande af traktamente skulle vara ett säkert medel alt betrygga denna sjelfständighet för dem, som vilja bevara den. För närvarande fordras ett slags stoisk dygd, och en egen helägenhet för den deputerad, som, oaktadt de behof, som trycka honom, skall kunna motstå de frestelser, hvilka omegifva honom på alla sidor. De politiska institutionerna böra icke hvila på förutsättning: af en under alla förhållanden orubblig själsstyrka hos menniskor. Det är icke säkert, att traktamente kommer att gifva den deputerade viljan att vara oberoende; men det skall otvifvelaktigt gifva honom förmågan att vara det. RÄTTEGÅNGSOCH POLTISSAKER. — Den för uppläckandet af kammarjunkären Lagerstråles mördare utsatta belöning af 200 Rdr Bko har: mellan de personer, som i större eller mindre mån bidregit till ändamålets vinnande, blifvit fördelad på sätt, som följer: förgyllavlärlingen F. GC: Boman har erhållit 33 Rdr 46 sk.; skorstensfejarelärlingarne J. Forssman och F. ÅA. Söderling 33 Rdr 46