Aftonbladet – 6 februari 1844, sida 2

0 EP 0 MA AVD DAR AN REVY AF TIDNINGARNA. Den betänkliga och konstitutionsvidriza princip af Regeringens envälde, som blifvit uttalad i resolutionen angående de Halländska kyrkohemmanen, och hvars våda redan förut blifvit framlagd af pressen, belyses tydligt och träffande i Vinterbladet M 6, som utkom i går. Vinterbladet tycker sig ändtligen hafva funnit en klaf till resoIutionen, nemligen att, huru beskedligt och osjelfständigt folk det än en gång må lyckas att få på domstolarna, så finner man ändock tryggare att omedelbart hafva lagens svärd i egen hand, att idka, såsom det i Preussen kallas: Kabinettsjustitz,: hvarefter det heter: Hvad den der Kabinetts-justitzen vidkommer, så lärer det vara en af det lagbundna sambhälls-skickets vigtigaste ändamål att skydda oss :emot en dylik lågskipning. Är ett mål af den beskaffenhet, att det kan upptagas af domaren, och har det ändock blifvit upptaget och afdömdt )i administratif väg, så har en af våra heligaste rättigheter också blifvit kränkt. Fruktan för att se sina beslut rubbade af domaren innebär således antingen en sjelfbekännelse om betänkliga afsteg från den administrativa vägens gränser, eller ock en förutsättning af oduglighet bos domaren. Ty meningen måtte väl icke vara, att Kabinett-justitzen skulie kunna förekomma domaren och fatta ett för honom bindande beslut i hvad mål som häldst. Om ÅA. ginge in till Kongl. Maj:t med en underdånig ansökan att få ett hemman, som B. äger, och om Kongl. Maj:t bifölle, då skulle följaktligen domaren icke kunna skaffa B. rätt? — Åh Gudbevars! invänder man, sådant får icke supponeras! — Om förlåtelse! argumenti causa får man supponera allt, som är fysiskt möjligt; och den suppositionen är dess utom alls icke förgripligare än den, att domare-magten kan gripa in uti, hvad henne icke tillkommer. När statsmagterna göra intrång på hvarandras område, då är samhället upplöst och ett revolutions-tilstånd står för dörren, detta veta vi allt för väl; men en vigtig fråga är, hvilkendera statsmagtens intrång äro farligast. Awt besvara denna fråga i hela dess vidd, fordrades en bok; men i korthet kan utan tvekan anmärkas, att den är minst farlig, som är lättast att tillrättavisa, och som minst har de materiella krafterna i sin hand. Ju mera bemödandet att hjelpa sig ur klämman fortgår, desto besynnerligare saker komma fram. Man har funnit sig icke hafva annat att göra, än att öppet förklara, att hela beslutet skall göras om. StatsTidningens kungörelse härom är affattad i ordalag, som visst icke skulle kunna vara kuriösare eller innehålla mera komprometterande för Konungen och hans rådgifvare, men är dock tydlig; och några tidningar hafva gycklat dermed, bittert men välförtjent. Och efteråt, sedan kungjordt är, att allt skall omgöras, kommer det stora försvaret för första beslutet! Den ene förkunnade, att det skulle göras om; oeh i nästa ögonblick förkunnade den andre, att det är bra, som det är. Förklare den, som kan, allt detta otyg! Det var. en person, som frågade en annan, hvad Korsfarare vill säga; och svaret blef, att de fara i kors,. Värre Korsfarare torde väl aldrig hafva funnits än desse hof-förgyllare, som nu hålla på med de Halländska Kyrkohemmanen ; den ene far hit. den andre dit; ingen synes veta om den andre och de köra oupphörligt skultarna tillsamman. Väl hade varit, om man åtminstone uppdragit förgyllare-arbetet åt en; nu krafsar den ene bara bort, hvad den andra påsmetat. Af detta måls kyrkliga natur måtte komma, att det medfört ett par eklatanta omvändelser, åt hvilka blifvit betydligt skrattadt i staden. Sådana omvändelser påminna oss alltid om vissa kraft-ansträngnincar, som rhenar stundom göra, då lasset, som de skola draga, förefaller dem nog tungt: de kasta sig bakfram och begynna sparka med framfötterna in i akkjan (slädan); men förstår kusken sin sak, så hjelper han snart den istadigheten, och allt är åter i srdning med en bra klatsch. Ett par beskedliga rhenar tyckte i början, att de Halländska hemmanen voro alltför tunga att draga fram till målet; och de våfvo ett par små sparkar åt husbonden, Men han förstod att taga dem på det ömma; och nu draga och ousta de, så att det är en ömkan att se. — Angående vissa företeelser under: Konunsens sjukdom läsa vi i samma nummer af Vinerbladet följande qvicka anmärkningar: Bland kuriösa hof-seder — eller, såsom salig Arsus säkert skulle hafva sagt, royautgens imposanta mb!emer — är äfven den, att vid Konungens sjuklom skola Statsråderne sitta och pryda väggarna i något rum nära sjukrummet. Hvem har det icke fö:efallit såsom både löjligt och obarmhertigt, att unler den nu öfverståndna Kongl. sjukdomen hafva de tackars gamle herrarne måst tillbringa på det sättet yra eller fem dagar och nätter i kläderna, såsom sollater på vakt eller mäld-sökande allmoge vid en qvarn? Hvad skola de nu egentligen göra der? Läkare äro le icke och kunna således icke hjälpa H. M:s kroppsiga lidanden, om icke reservationer mot sjukdomen skulle anses kunna något uträtta; och om meningen vore, att de skulle vara H. M. till nöje, såsom en ;gna-fägnad, så borde de ju först oeh främst sitta nne i sjukrummet och då hålla sig jemnt sakna, enedan det icke måtte vara roligt aw se sofvande